Nere på gården står en ca 65årig tant och gör balett-stretch mot en metallstaket. Ni vet, ena benet upplagt på en stång och så HEPP! Stretch. Hon har stått så i tio minuter nu. Runt henne skuttar små kinesbarn, iklädda färgglada mössor och jackor. Lite längre bort - ännu en mormor/farmor, fler småbarn som skuttar. Springer. Vevar med armarna. Och så en mamma. Ett barn i vagn. Fler skuttande barn.
Ovanifrån tycks barnens fladdriga rörelser och plötsliga språngmarscher vara slumpartade, en installation av kaos och vansinne, som trafiken vid Champs-Élyssées, eller.... KRIG. Men om man stirrar länge nog så framträder kanske något... ett mönster... ett syfte... en mening... kanske?
ELLER så får man hitta sin mening någon annanstans. Nyss köpte jag en resa till Kambodja till exempel. Där ska jag ägna mig åt djupstudier av människans ostoppbara drift att förgöra sig själv samt kultivera en ohämmad misantropi. Ett par rosafärgade drinkar på det, yes yes!
Till Kambodja. Du tar dig verkligen an världen, människorna, allt det där man inte förstår. Jag undrar egentligen vad det är man behöver stirra på så att det kanske möjligtvis uppdagas någon liten mening med det hela. Eller med det lilla. De rosafärgade drinkarna kanske hjälper till.
SvaraRaderaSjälv dippar jag just idag och undrar då om jag lurar mig själv de dagar jag faktiskt är något som liknas vid glad. Nåväl.
Me miss dig still.
/Sara
Nej det är tvärtom! Glada dagarna är på riktigt, dipparna är bara livet som jävlas och håller på för att... för att DET KAN. Ta inte åt dig, det är inget personligt! eh
SvaraRadera