jag kan tyvärr inte svara på den frågan, min hjärna är stängd, öppnar i juni

Vi var på ö förra helgen. Det var varmt. Vi ville bada. I Hangzhou kan man inte bada eftersom stadens alla pooler inte öppnar förrän i juni. Man vet inte varför, det har bara alltid varit så. "Men det är ju 36 grader varmt...." kan man kvida, men ingen lyssnar. Juni, säger de bara, ni får vänta tills juni.

Men stranden då, den låg slät och folktom under våra fötter. Vi klädde av oss, vi närmade oss vattnet, doppade tån och rös av förväntan. Då kom kineserna, de stormade över sanden i ettriga beach buggys, bromsade in bredvid oss och skrek: BAD FÖRBJUDET!
Vi: varför?
Kineserna: HAVET ÄR STÄNGT! HAVET ÖPPNAR INTE FÖRRÄN I JUNI!
Vi: Men... Havet ligger ju här framför oss? Öppet? Och... Det är varmt? Vi vill bada?
Kineserna: JUNI JUNI JUNI JUNI!!!!

juni

Vägen hem

En gång fick jag i uppgift av mitt jobb att åka till förorten. Var, när och sådana detaljer minns jag inte men det kändes vagt som… Farsta? Ett höstens Farsta. Jag klev av en vagn och såg höghus resa sig i fjärran. Allt kändes svagt surrealistiskt, som det lätt kan göra i förorten. Människor klär sig på olika sätt, pratar låtsasspråk, köper fjordlax på extrapris. För att inte nämna granarnas suggestiva rörelser i vinden, jag minns att jag såg på dem och försökte uttolka deras hemliga budskap, stirrade hypnotiserat på löv som blåste runt i gäckande virvlar... Ja ni förstår ju. 


Jag gick på grusade vägar som ledde under gångbroar, genom skogspartier, förbi GB-glassgubbar och grå betong. Jag såg A-lagare på bänkar, jag vilade bland dem, jag frågade dem om den rätta vägen. ”Det finns ingen rätt väg att gå”, svarade en av dem och såg på mig sina sorgsna, vattnigt grå ögon. ”Det finns ingen väg som leder hem, bara vägar som leder bort”, fortsatte han. Jag tackade för hans livsinsikter och gick vidare.

Tillslut kom jag fram. Jag åkte i en trång hiss med många knappar. Jag ringde på en dörr och en gammal tant öppnade. Hennes blick och hållning signalerade stark misstänksamhet. – Hej, jag är här för att hämta en tavla som ni vill skänka till välgörenhet…?

Tanten granskade mig noggrant. – Har du någon form av id? Frågade hon tillslut. Jag visade mitt pass. Tanten godtog detta och visade mig runt i lägenheten som innehöll både uppstoppade fåglar, damtidningar från 80-talet, smulig toscakaka och tenablöjor. I köket hängde ett litet alster, lite mindre än en A4, som såg ut att vara målat i akryl. 

- Här är den, sa hon andäktigt. Visst är den fin? Tanten tog ned tavlan från väggen och sa med len, nästan kuttrande röst att hon målat den helt själv och att den garanterat skulle dra in många tusenlappar till min organisation, tio tusen minst. - Så du har fått den värderad? – Javisst! En av flickorna som hjälper mig bädda sängen på mornarna säger att mina tavlor är jättefina och säkert väldigt värdefulla. Hon säger också att jag ska slappna av och sluta oroa mig för rånarna, men den går jag INTE på! Tanten sänkte rösten och flyttade sitt ansikte alldeles för nära mitt: - De finns överallt vettu, rånarna. De vill ta mina böcker. Och mina tavlor. Som jag målat själv. Alldeles själv.

Så stoppade hon ner tavlan i en ica-kasse tillsammans med en pocketbok om numerologi. – I den här kan du hitta många spännande sanningar om världen och dig själv, förklarade hon.

Jag lämnade tanten och det som kan ha varit farsta med Ica-kassen i handen. Steg på en vagn, klev av den och steg på en annan. Gick en bit på vägen som leder hem. 

Sökes: folk att prata med

På skype:

jag: groooooan jag bara väntar på att du ska komma onliiiiine
jag: VARFÖR står det "pending" när jag skriver till dig hela tiden!?  ...för att du inte är online. Denna schletna subba behöver ta ett iq-test och förskräckas!

Istället: Kastar mig over gamla, sköra Kristofer Åström-låtar och känner mig lite som när jag var typ 20 och lite för smal, svartklädd och oförmögen att promenera i annat än converse- eller kinaskor. Dvs hungrig, ensam och undrande.

"you don't know what my heart can do, never did let me show you"

Alltsååååå får jag bli 20 igen för en kväll och stalka skiten ur pojkslyngeln??

Trevligheter

Parallellt med min resa ner/upp/framåtillbaka i vansinnet händer trevliga saker också. Som finbesök från Sverige i form av A:s bror, brors flickvän (eller sandra och hennes pojkvän som även råkade vara a:s bror) och deras lilla griskulting:

Kultingen var mest fascinerande att betrakta. Gjorde man det tillräckligt länge uppstod snart ett mönster: 1. Kultingen glad och på G

...vilket snabbt ledde till att hon omgavs av en grupp beundrande kineser. Detta inträffade iofs även när kultingen sov, grinade, bajsade eller såg väldigt människotrött ut. För kineser finns inga trötta barn eller barn med integritet, det finns bara "barn som man får peta, klappa och skrika på OCH lyfta ur vagnen och springa iväg med!??" Att de på detta foto ser ut att hålla sig på sin kant är en lögn och ingenting annat

2. Kultingen somnar

3. Mamma och pappa fikar

4. Kultingen vaknar, gråter och sedan: 

1, 2, 3 osv runt runt runt

Orsaken till att vi omgavs av så mycket vatten var att vi besökte en ö. På ön fanns ca 1000 tempel med gulklädda munkar samt mysiga gator som kantades av något som kändes som fiskebodar. Där kunde man äta ris och grönsaker eller köpa buddhistiska radband. Ett skönt avbrott mot alla enorma marmorbyggnader som kineser älskar att smälla upp på platser där det tidigare stått fina, gamla hutongkvarter eller nåt mysigt litet tempel.

Idag åkte A och finbesöket till Shanghai för att shoppa och götta sig innan de åker till sverige på tisdag. Undertecknad sitter ensam och sorglig på nåt café och känner sig trött och jävlig. Fantiserar om att någon kommer fram till mig och säger fan va snygg du är eller nåt annat bekräftande. Tillochmed "schyssta rattar" skulle funka uppiggande nu. Eller ba.... "hej?"

Ps.2

Den där medicinen jag fick, läste om den på nätet och såg att vanliga biverkningar var sånt som "självmordstankar, ångest, trötthet och aggression"

såatte håll i hatten FÖR NU KÖR VI *skrik*

Ds.

Ps.

Orsaken till varför det dröjer så länge mellan uppdateringarna är att KINA ÄR HELT JÄVLA ÅT HELVETE när det kommer till information och allt annat som gör livet värt att leva

Ds.

levande begravd

Anlände till ett Shanghai där himlen hängde mörk och hotfull över skylinen. Hade inte ätit frukost, kastade i mig kinesisk gatu-sushi under språngmarschen till läkarmottagningen. Doktor Livingstone såg ut som Christian Bale, fast ful och utmärglad, lite som i The Fighter med vissa inslag av The Machinist. Hans leende och varma handskak var dock mer Mark Whalberg i förstnämnda film. Man kände sig lugn och trygg. Han sa ja ja du lider av borrelia och ja ja allt kommer bli bra. Sen skrev han recept på massa magiska örter, klämde mig på handleden och konstaterade att min kropp är trött och svag (nehe??) men sa igen att ALLT KOMMER BLI BRA. Meeen för att vara säker ville han skicka mig till sin kollega.

Kollegan liknade inte nån och hade inga leenden eller handskak över. Jag vet inte exakt vad han sa längre, men jag vet att jag under ca 87% av tiden höll mig så hårt från att börja grina att halsen förvandlades till ett brinnande, krampsjukt inferno. Ende meningen jag fick ur mig var: kul att betala 1000 spänn för att bli förnedrad av doktor snuggles. Det sa jag till A, som satt bredvid och kände sig arg och maktlös på hela grejen. Igen.

Det har liksom gått för lång tid nu. För lång tid med för många förnedrande situationer som inte leder någonstans. Orkar inte ens skämta om det längre?

Fick med mig en burk mediciner som ska blockera nervsignaler till hjärnan. Svalde hela burken, väste blockera vansinnet blockera blockera till en förvirrad sköterska med lila foppatofflor och la mig sedan i en liten kista man förberett åt mig under receptionsdisken. Innan de stängde locket viskade jag: såhär går det, såhär går det när man fortsätter hoppas och inte vill ge upp. Man begravs levande under alla era jävla papper och halvt urdruckna kaffekoppar

umgänget

Hej jag skriver en bok nu! Tror jag. Eller så har jag bara tråkigt på café och försöker undvika att gå på toa.

Hursomhelst:

KAPIteL EtT!!! (vansinnet tar form) 

I min familj kan man inte umgås med andra människor. Vi mår illa av att umgås. Vi skämtar om att inte kunna umgås. Vi identifierar oss med att inte kunna umgås.




En konsekvens av detta är att ingen i min familj har några nära vänner och att alla bor isolerat i skogen med sina hundar, bredvid tossiga grannar som det är helt befogat att undvika. Våra bästa grannar under uppväxten var ett par drogmissbrukare som vid ett tillfälle jagade mig för att klippa av mig håret och vid ett annat sprang nakna över den snötäckta åkern i ett försök att frysa ihjäl. INGEN kunde förebrå oss för att vi låste dörren och höll oss för oss själva! 


En annan konsekvens är att alla släktmiddagar och högtider alltid tar slut lika fort som de börjat; man tar mat, äter, säger ”gottgott”, avbryter högljutt varandras tafatta försök att inleda något slags samtal, slänger i sig en kopp kaffe och går hem. 
Inte ens i min närmaste, lilla familj står man ut med varandras sällskap särskilt länge, såvida inte en tv finns med i bilden. En av våra värsta kollektiva upplevelser är vintern då elen plötsligt försvann och vi var tvungna att umgås i köket. Lamslagna av situationens nya, okända karaktär kunde vi bara komma på en sak att göra: Spela fia med knuff. I stearinljussken.


Ljudet av en ensam tärning som studsar mot tunn kartong och sedan mot hårt träbord i ett stort, knäpptyst hus var mer än någon av oss kunde hantera. Blickar har inte varit så glasartade eller uppgivna sen gökboet.  


När elen kom tillbaka många timmar senare var vi så lättade att vi slängde ut stearinljuset på den snötyngda balkongen. Då gick elen igen.


Dagen efter vandrade pappa runt i huset och tänkte högt kring hur svårt det egentligen kunde vara att skaffa en egen generator att ställa i källaren. Ifall en nödsituation, där någons liv stod på spel, inträffade. Givetvis.


...

Nej men i övrigt då: A och hans bror, brors flickvän och deras söta baby paddlar runt med båt i träskmarker utanför stan. Jag har en kropp som gett upp och mår ungefär lika kass som för tre år sen när jag först insjuknade. Så jävla sexig man känner sig då. I morrn ska jag träffa läkare i Shanghai, han heter "Doktor Livingstone". Frågor på det eller är det bara jag

Tjärstubben

När jag var cirka elva år gammal hade min släkt en stuga i fjällen i norra norrland. Den låg helt isolerad på hörnet av en stor sjö. Runt stugan fanns bara berg, mörka skogar med höga vajande tallar och mossiga stenblock. Och så mygg såklart. En jävla massa mygg. 

En sommar åkte hela släkten upp dit samtidigt, ett mycket märkligt drag då ingen av oss kan hantera många människor på liten yta under mer än ett dygn, sen tar människohatet över. Men men. Det jag minns bäst från den här tiden är farfar, som under en båttur till en liten ö hittade en tjärstubbe i skogen. Resten av familjen satt nybadade och huttrande på klippor vid det kvällsljumma vattnet, grillade korv och försökte få hunden att hämta pinnar ur vattnet. Det var skymning, solen värmde på ett sånt där milt och smekande vis och vattnet kluckade stilla och mot sten och båtskrov. Plötsligt noterade någon att det var hemskt längesedan man sett till farfar. Hade han försvunnit in i skogen? Hade allt släktumgänge blivit för mycket tillslut? Hade han simmat hem för att se på aktuellt? 

Plötsligt såg vi honom. Han stod i skogsbrynet, stilla under en gran. Farfar! Ropade vi. Han klev ut ur skuggorna och såg på oss med det största, mest lycksaliga leende jag någonsin sett.  "Tjärstubben", var det enda han fick han ur sig. "Tjärstubben". 

Vi blev genast hemskt nyfikna. Vad, i den stora mörka skogen, hade lyckats göra högljudda, pratsaliga farfar så ödmjukt fåordig? Hela släkten reste sig upp och gjorde honom sällskap tillbaka in i skuggorna.  Det vi fann var en torr, knotig stubbe, halvt övervuxen av lingonris. Farfar satte sig vid stubben. Myggen satte sig på farfar. Han brydde sig inte. Han smekte stubben med gamla, kärleksfulla händer och såg sedan leende upp på oss. "Tjärstubben", upprepade han. "Kärleksstubben. Vet ni hur bra det här brinner? Vilken fin brasa man kan få upp?" Han lutade ansiktet mot stubben och drog ett djupt, sniffande andetag. "Tjäran. Kärleken. Den doften. Den elden." 

Resten av familjen gick tillbaka till grillbrasan och korven, men farfar ville stanna kvar. Sitta hos sin stubbe. Tillslut kom han ut ur skogen igen och såg sig sökande omkring. "Yxa", sa han. "Jag behöver en yxa". Ingen hade någon yxa med sig och farfars desperation växte. Att lämna stubben i skogen var inte längre ett alternativ. Tillslut hoppade han i båten, startade motorn och drog iväg. "Strax tillbaka!" ropade han. Ett par timmar senare satt vi alla i båten, såg den vita, norrländska  sommarnattshimlen spegla sig i det mjuka vattnet, hörde båtmotorn surra, såg fåglar sträcka ut vingarna och lyfta i vattenbrynen. 

Längst bak i båten satt farfar. I famnen höll han tjärstubben. Höll den som om det vore den sista bärande sanningen i världen.   

orden

I mina tonåriga, skönt överdramatiska dagböcker finns det vissa meningar som återkommer hela tiden. En av dem är: GE MIG EN SANNING SOM HÅLLER. Ibland med snabba, lutande bokstäver, ibland med hårt inpräntade, mörkblå krumelurer som gjort papperet i boken alldeles buckligt. Jag skriver inte dagbok längre så orden tar aldrig form på papper eller skärmar. Men inom mig. Inom mig brusar orden, tusentals, miljontals, runt runt och framåt som en norrländsk vårfors. Jag tänker mig ibland att jag står på en sten mitt i forsen och försöker fånga ett, hålla fast det, göra mening av det

Det låter kanske jobbigt på något vis, men det är det inte. Inte egentligen.

You're on my turf now, Lao Wai

Överallt dit jag kommer i arbetet med min stora kamera och spännande vita hud brukar det uppstå stor uppståndelse. Barn som vill klämma, prata, posa, gömma sig och hoppa fram, se bilder av sig själva i displayen och hålla hand. Undantaget är barnen som bor i de allra fattigaste byarna, som inte har vatten att tvätta sig med och som är vana vid att somna hungriga. Då imponerar inte en bortkommen lao wai med ett fånigt "å så exotiskt"-leende på läpparna så mycket. Eller alls. Känner mig alltid löjlig på dessa platser, och sen ännu mer löjlig för att jag ens orkar reflektera över hur JAG känner mig. Jävla jag

Bye bye Bangkok, Hi Hello Hangzhou

För en halv evighet sedan lämnade jag Bangkok och hamnade i Kina igen. Ni vet, landet utan roligt internet OCH (sen ett par veckor tillbaka) skildringar av tidsresande på tv och i filmer. Back to the future, Donnie Darko mf.l. är numera lika svartlistade som typ... HEROIN. Vet inte varför. Än. Men i natt, när jag sitter ensam och väljer mellan att skapa en liten kramvänlig pudel att hålla fast vid av uttjänta handdukar, lim, vansinne och dun ELLER virka 32 rosa blommor till min duschmössa, då kommer jag kanske greppa datorn istället och göra vissa efterforskningar.

Men ja, Hangzhou igen. Fast innan jag landade i A:s studentrum drog jag igenom Yunnanprovinsen längst i söder. Jobb osv. Träffade sjukt fattiga barn, hälsade på i deras hus, åt solrosfrön ur framsträckta rynkiga tanthänder, gick i koskit, kissade i grävda gropar, skakade smutsiga händer, bilade på snirkliga bergsvägar, stakade mig fram på bambuflottar (!), tog 1000 foton och åkte vidare.

Nu ägnar jag dagarna åt att svettas (igen!), jobba med tråkiga saker på café med wifi och vara trevlig. Och burdus. Och.... sååååååååå jävla trött. Vet inte om jag är sjukare än vanligt eller utbränd eller bara... död. Djupare analyser av detta samt foton kommer senare GUD så spännande!

fortfarande bakis, klämmer seinfeld

George: I don't want hope. It's killing me. My dream is to become hopeless. When you're hopeless you don't care. And when you don't care that indifference makes you attractive.
Jerry: So hopelessness is the key?
George: It's my only hope

My dream is to become hopeless 

Okej jag har varit på helgmarknaden också. IGEN. Köpte blingiga cowboyboots för typ ingenting och åt en "frozen banana", ni vet sådana där som George Michael säljer i Arrested Development och alltså inser ni hur OBSCENT det ser ut? Det är en DILDO. Med böjen på toppen och allt. En chokladdoppad dildo som man går och suger (SUGER) på. Mötte ett barn som åt en likadan, var tvungen att titta bort

Men Thailand då: Ja det är fortfarande varmt, jag äter mycket curry och känner mig ganska nöjd med det mesta efter ett par veckor av ångest (livet? LIVET!). Idag vågade jag mig tillochmed på tanken "nääääääämen man kanske borde fixa ett cv nångång?" men då svarade hjärnan snabbt med att ta stryptag på sigsjälv och visa bilder av vita, fluffiga pudlar som hoppar genom färgglada ringar på cirkus. Stirrade tomt ut i luften ca 19 minuter efter det

kambodja - sverige, 209-0

Gårdagsnatten var vansinnig på många olika vis. Jag kan ge ramen så får ni fylla i resten själva: I Bangkok arrangeras varje månad en så kallad "bar crawl" i ett sånt där hett klubb-distrikt. Man dyker upp på bar nummer ett innan klockan 22, får ett armband och sen går man runt mellan olika barer/klubbar och dricker typ gratis (en drink ca 25 spänn), samt på riktigt gratis. Har minne av en bartender som kommer fram med en full vodkaflaska å ba: GAPA. Sen häller han.

Jaja. Lyckligtvis har jag 30 års erfarenhet av att vara gris så mig rådde de då inte på

Hade däremot en tragikomisk stund med en svensk typ 24årig tjej. Det gick till så här:

Hon: hur gammal är du?
Jag: Tretttio!
Hon: Va?
Jag: TRETTIO! JAG ÄR TRE-TTI-O
Hon: ...
Hon: Ehm... du ser ut att vara typ... 24?
Jag: Haha jaså? Men det är jag inte, jag är TRETTIO!
Hon: ...
Hon: ...
Hon: (Får något medlidsamt i blicken!!?) Alltså, ålder spelar ingen roll! På riktigt, jag tycker inte det, det spelar ingen roll alls!
Jag: (skrattar) Jag förstår inte, varför berättar du det för mig?
Hon: *försvinner*

Känslan av att aldrig vilja komma hem till Sverige igen växte med ytterligare 389 meter

Något att jämföra med:

Kambodjansk tjej: How old are you?
Jag: Thirty!
K: Haha really? You look like 24!
Jag: Well, I'm not!
K: Ok! You want another beer?

Om detta har något med kultur att göra eller om det bara handlar om olika softhetsgrader hos olika människor orkar jag inte analysera här. Men Kambodja leder ligan oavsett, på så många olika sätt

Sen kom vi till klubben där man dansade på ett stort podium och herregud. Det var som en scen ur Buffy, när det kommer en läskig musikaldemon till Sunnydale och förhäxar folk så att de dansar och sjunger så länge och intensivt att de slutligen självantänder  (sålde nyss min själ till djävulen för att få denna magiska kraft) Mulliga thaibrudar, snuskiga hångelpar, glada Jason Mraz look-a-likes, ingen kom undan mig. Ingen ville komma undan mig.

Tänker INTE analysera om något i föregående mening är en efterkonstruktion. Tänker äta glass och se Anthony Hopkins bli besatt av djävulen istället

Brevet II

Det är nu 14 dagar sedan jag mailade Björn. Har inte fått svar. Kommer nog aldrig få svar. Hur kan det vara så?

kråkan

Gick och satte mig i en massagestol, ropade NACKEN TACK och blundade. En kvinna med stabila överarmar nöp tag som om jag vore en kattunge på glid och sen åkte vi. Hörde en man snarka några stolar bort, tänkte "jag kommer aldrig kunna somna med de här nyporna i skinnet". Motbevisades några minuter senare men vaknade strax därefter av att min hjärna plötsligt skrek, väldigt högt: JAG MÅSTE HEM OCH MATA MIN KRÅKA!

jag måste hem och mata min kråka 

Hann även se en snabb bild av djuret i fråga innan jag vaknat till helt: 

GISSA VEMS HAND!!!!

I match the kings dog!

Idag övar jag mig i konsten att sitta still på hotell i Bangkok och tänka sammanhängande, rena tankar.

Det går sådär

Ett klart framsteg är att jag ännu inte övervägt att förändra mitt utseende på något dramatiskt vis, som den där kvällen Kao Lakh. Den mentala bilden! Jag full och naken med frätande, blålila kemikalier i nävarna och liksom sporadiskt utsmetat över hela skallen. En liten suggestiv dans på det och vi (VI??) hade skapat en scen som var obehagligt likt något från När lammen tystnar. Nu var det bara... obehagligt

Men ja, ni vet hur det gick, jag blev nykter och upptäckte att jag var gul. Och plötsligt var alla "bra idéer" lika smutsiga och osammanhängande som vilken tanke som helst.

Det var då jag åkte till Bangkok och träffade Phonatip. Det såg ut såhär:

Alla borde ha en frisör som stirrar så maniskt på deras hår och ger en öron av händer!

Phonatip var en mycket trevlig, varm man som med stor inlevelse berättade om hur kär han var i sin pojkvän och gav spontana relationsråd (If you find someone you love, you stay with him. Don't mess around, play games. No one's perfect, you can never expect perfection) samt visade ett foto av Thailändska kungen när han drogs genom Bangkok av en hund. Bilden verkade vara en av Phonatips käraste ägodelar, han pratade länge om hur mycket han älskade kungen ("the loyal family) och hur viktigt det är med traditioner. Sen pekade han på mannen i blått som knäböjer längst fram och ropade exalterat: LOOK! It's ME! And I match the kings DOG!

OMG! Jag kom nyss ihåg att jag faktiskt dansade också

Kan inte någon stoppa mig snart? Alltså verkligen

Bajsar i Bangkok

Jag fick tipset att rikta kameran mot mig själv nångång. Det är svårt, särskilt om man vill att det ska se "avslappnat" och "naturligt ut".  Som en lös ringmuskel alltså. Och det vill jag ju. Någon gång. Efter alla år som gris kan jag väl få vara lite Garbo, ja ni vet lite svalt blasé sådär. Snälla? 

Nåväl. Det är som det är. Detta är det närmaste jag kan komma - när jag sitter och skiter. Här är jag väldigt naturlig, på väldigt många sätt. Denna bild är också en mycket bra sammanfattning av vad jag gör i Bangkok just nu. Jag har diarré, orkar aldrig klä eller sminka mig samt är alltid väldigt trött. På dagarna jobbar jag, tar lagom långa promenader och skyndar sedan hem till toa och AC igen. Läskigaste vardags-edgen hittills var när jag åkte ca 8 tunnelbanestationer bort till en trång, tryckande varm marknad, med en mage som ville tömmas både uppåt och nedåt på samma gång. Ca 9 gånger var jag nära att spy. Ca 80 % av miljöerna värderades utifrån hur kräkvänliga de var. Men det gick bra. Så fort jag gjort mitt första köp kändes allt bra, så bra. 

Har förresten löpt (LÖPT!? Herregud. "Hej jag behöver en låda tampisar eftersom jag LÖPER) nya glasögon också. Jättefina, gamla armanibågar som låg och dammade i en monter. Känner mig som en vit linnekavaj på franska rivieran (som löper och skiter) i dem. ELLER som....

                    

Tempeldamerna

En dag stannade en hel vagnslast med sjungande damer, på väg till templet, utanför huset. Vårt första möte var lite trevande

För att lätta upp stämningen visade jag mitt bästa danssteg (den s.k "hönan") varpå jag fick omedelbar respons. Här kör de en slags traditionell khmer-dans som sker till ca 87% med händerna.

Sen åkte de vidare hit, till ett av de finaste tempel jag någonsin sett. Det låg på en bergstopp och var inrett med fina pasteller, rökelse, guld och rynkiga människor. Tog visitkortet till inredarn och kommer ringa så fort jag köpt det där huset på norrländska landsbygden/Kenyanska bergslandskapet/Thailändska kusten/Kambodjanska VARSOMHELST

Träffade denna trevliga nunna, som knöt ett rött band runt min handled och önskade mig lycka. Jag strök henne över den sköna stubben och viskade mjukt i hennes öra att det är försent, försent för lyckan. Hon  log försiktigt och sa att om hon kunde överleva galna massmördare så skulle nog jag klara ett liv med kronisk sjukdom. I pannan hade hon märken efter koppning, en av få alternativa behandlingar som yours truly inte testat mot sin sexiga sjukdom ännu. Men slänger de in lite magiska örter och en upphetsande trollformel så är jag så jävla PÅ! Läste förresten om en "magisk kula" häromdagen som man kan köpa i Kina, som ska sväljas i skenet från fullmånen och som kräver att man därefter undviker sånt som sex, lurviga djur och kanske modern teknik i ca 2 veckor efteråt. Så fort jag hittat en snygg kåpa (de nämner inget om klädsel, men ska häxan ta brygder i månskenet så ska det givetvis göras i rätt outfit) så kör vi!

Morfar

Morfar sov i ett eget skjul på gården. Sånt man förtjänar efter ca 60 år som risbonde och som överlevare av ett av världens värsta folkmord. Faktum är att han är den enda personen i denna familj, från sin generation, som överlevde röda khmerernas styre.

På dagtid hörde man inte mycket från morfar. Han skockade någon gång när jag fick vatten skopat över mig av hans barnbarn, växlade några ord med Mai (äldsta mannen i huset näst efter honom själv) om något gårdsrelaterat innan han försvann iväg på sin cykel på mornarna.

På nätterna däremot, vid klockan tre, hörde man väldigt mycket ifrån morfar. Och hans radio. Då spelade han hög, traditionell khmer-musik som han själv sjöng med i med gäll, gäll stämma. Detta, tillsammans med en kör av brusande syrsor, var soundtracket till mina nätter i Kambodja

taft... what?

vansinnigt sinne, blir inte det en sån där taftologi? Ringer room service, min nya klippa i tillvaron och frågar!

(De visste inte. Men köket har slut på räkor!!)

Återhämtning och vansinne i bkk (HUR GÅR DET ENS IHOP?!)

Om man vill ha ett tydligt bevis på att min hjärna nyligen exploderat behöver man bara titta på min kulturkonsumtion. Igår KRÖP jag in på ett närliggande köpcentrum och kved, med gräddig bananpannkaka fulla käften (fett och socker - ännu ett säkert tecken) SNÄLLA SNÄLLA ge mig färgglada filmer med läckra häxor, knark, trolldom, sexiga rörelser och sjungande djur! Lite som en MTV-gala, ni vet?

Det var svårt att få in allt i samma. Då blev det såhär:

Bonus i vänstra hörnet: Roomservice-menyn. Min tyngsta litteratur för tillfället. Eller ja, bortsett från "into the wild", om den där unga killen som gjorde slut med samhället och drog ut i vildmarken. Vääääldigt spännande för mitt redan vansinniga sinne att läsa saker som "I wanted movement and not a calm course of existence. I wanted excitement and danger and the chance to sacrifice myself for my love. I felt in myself a superabundance of energy which found no outlet in our quiet life" (Leo Tolstoy)

GGAAAAAH *trycker in nåt tecknat och sövande i dvd:n*

"Don't say thank you. You are family now"