BANZAI!

JA! Nu är det 2011 och jag måste fråga: le french - VARFÖR röker de precis hela tiden?? Jag luktar (samt ser ut som, men det är inte deras fel) en dammig papegoja som fastnat i en lägenhetsbrand och sedan klämt sig ut genom nåt slags trångt.. stuprör!

Men! Tack gud att vi i alla fall hade en riktig engelsman med plufstigt, rödskimrande ansikte osv som kunde sjunga hela nyårslåten, alltså "auld lang syne" eller nåt sånt. Vi stod armkrok - alla 30 pers och... gungade. Sektlikt.

Det kändes som att vi imiterade något som skulle kunna kallas för gemytligt. Eller VAR det det?? På riktigt alltsÅ? Herregud!

en amerikansk tjej envisades med att visa upp foton på sin hunds mage och peka på dess kön, skrek – VAGINA VAGINA Gud det tog aldrig slut

Och ja - champagne whiskey och grannar som ringer polisen (SLUTA MED DET ni stör oss i vår fest!) och en julgran som blinkade epileptiskt

Amerikanska tjejen på väg till taxin som skulle transportera sällskapet till festdistriktet- tror hon fick ett bitterhets-sammanbrott: ….and the children in my class were like ”happy new yeears day ” and I was like ”no you little fuckers this is not new years days this is new years EVE!!! And then they were like ”what days is it today” and then I had a meltown, like, ”it´s Friday fuckface or what day is it in YOUR head?? Ah fuck gt out of my face!”

Sen dog jag med pistagenötter mellan tänderna

Men ändå – ni som läser (min bror, min pojkvän och kanske... 1,5 kompis) : Gott nytt 2011, nu kommer allt att bli bra. Så jävla jävla bra!!! AH

Ps under tiden jag skrivt detta har jag lyssnat på nåt slags ambiant -plinkplonk-dreamy-flummy-shit , känner mig helt galen nu Ds

Hejdå 2010

Ikväll ska jag:

Jamen å så kanske ett par öl på det

(Ps. om ni inte sett den här redan så gör det för guds skull. Man fucking transcenderar. Och Tchaikovsky har så självklart gjort världens bästa låt)

Nudlar och minusgrader

Det är kallt i Beijing. Inte lika kallt som i norra Sverige eller Mongoliet, men ändå. Tillräckligt kallt för att det ska kännas som ett härligt vardagsvansinne att äta lunch på ett så kallat "hak", som saknar sådant som dörr och uppvärmning

Nudlarna görs för hand genom att man drar och drar och viker och drar lite till. Kanske tvinnar man lite också. Ja ni förstår.

?

Nudlar tycks vara fullkomligt oförenligt med fint bordsskick. Lite som tacos eller baguetter med räksalladsfyllning. Åh! En gång, när jag var typ 16 hade jag en första dejt på fik där jag försökte äta räkfylld baguette, det tog mig 69 minuter och kostade 1,8 liter i kallsvett. Numera bekymras jag inte av sådant eftersom jag i dagsläget är mer gris än människa

Vid lunch är detta hak fullt av snorande, harklande knegare som sörplar femkronorsnudlar

!

Innan vi gick mötte vi ägarn, som avfyrade ett av sina skälmska leenden och frågade "smakar det bra?" Ja Herr Nudel, det gör det.

"Dörr"öppningen

Nudelhakets klientel står utanför och pratar väder, cykeldäck och spännband. Kanske. Kanske pratar om de om något helt annat. Vad vet man egentligen här i världen.

Förskräckelse, hat och snö

Alldeles nyss, när jag sträckte på mig i liggande position med hakan tryckt mot bröstkorgen, fick jag till ett ljud som var så utomjordiskt bisarrt att jag skrämde mig själv på riktigt. Kommer inte våga se mig själv i spegeln på flera dagar nu

Helt annan grej: tidigare idag, när jag ”levde runt i lägenheten" (tex stirrade intensivt och hatiskt på ett par tights och med tankens onda kraft försökte få dem att komma till mig och själva dra sig över mina ben så att jag skulle slippa delta aktivt i den förhatliga, konformistiska ritual som PÅKLÄDNINGEN innebär) så hörde jag hur människor skrek utanför. Det lät väldigt glatt och livsbejakande. Genast släppte jag tightsen med blicken och svängde runt mot fönstret (tänk rovdjur som fått vittring), stegade aggressivt fram och gjorde mig redo att skrika tillbaka när jag såg orsaken till glädjeyttringarna: Det snöar! Beijings första snö hösten 2010. Jag skuttade fjäderlätt fram till tightsen (JOHO!), drog på dem, gnolade på nån urgullig liten melodi och gjorde mig redo för dagen.

(snö)

(Meeeen det där med snö är väl old news för er vid det här laget, ni spenderade ju julen i en igloo utanför kungens kurva efter att tåget fastnat i en snölykta men HÄR anses det faktiskt vara härligt exotiskt!)

(Nu berättade A att när Miguel såg att det snöade så rusade han framtill fönstret i klassrummet och skrek, sjöng, viftade med armarna och studsade runt i ca 6 minuter. Det kanske inte låter som lång tid men det är det. Väldigt, väldigt lång tid)

insikt 195643:

Dörren slits upp, A ser mig sitta där, fryser till och utbrister sedan med äkta förskräckelse i rösten: men vad i helvette är det som PÅGÅR HÄR?!

Måste börja låsa om mig på toaletten

Låtom oss bedja

Häromdagen skrattade jag ljudligt (dvs grislikt) åt att en kompis pälsmössa kallades "björnfitta" på facebook. Känslan påminde om lycka. Men så överfölls jag plötsligt av en inre osäkerhet som sa att alla andra säkert redan hört det skämtet förut, att alla andra visste att pälsmössor kallas för björnfittor och att om jag försökte berätta detta som ett eget skämt så skulle de skaka på huvudet och sucka. Förstår ni hur jag menar? FÖRSTÅR NI?

Suck

Sådana dagar är ensamheten inte så mycket något konkret fysiskt som den är något upplevt psykiskt. Och det är ju mycket värre!

Som när jag lyssnade på Strages alla "årets bästa-skivor" på spotify och bara älskade det som kallas för häx-house (Magica dansade saligt genom lägenheten!) men sen läste jag att detta var inne i september

september

(till svärmor: äsch jag skojar bara. Jag bryr mig inte, jag är en egen individ, jag är grisig och otrendig, oroa dig inte inget har ändrats. I-N-G-E-N-T-I-N-G (skrik) )

Snart är det 2011. Jag lovar att älska häxhouse flera månader efter att alla andra slutat. Eller i alla fall till nästa Knife/Fever Ray-projekt. Vad ska de hitta på härnäst månntro?! En ångestframkallande dödsmässa att döda små pälsdjur till? Låt oss knäppa händerna och hoppas.

Julafton i Beijing

Jamen då har det hänt alltså, julafton i Kina. Det gruvades en del innan men se - allt gick så bra så bra!

Vi började med att bjuda hem några av A:s gladmysiga kursare på svenskt julfika på eftermiddagen. Eftersom vi hade vinglögg blev stämningen snabbt ganska uppsluppen och gemytlig.

Vi kunde stoltsera med både knäck, glögg, pepparkakor, julmust, chokladbollar, nötter och ballerinakex

HIRO (det låter roligare om man säger det högt och hårt) från Japan blev mäkta fascinerad och skrev ned namnet på allt. Han var särskilt förtjust i knäcken (som ett tag uttalades "näck")

Men inte ett dugg impad av knullhönan

Vid något tillfälle tog Miguel, den 21åriga mammaspojken från Filippinerna, på sig ansvaret som entertainer. Han är kanske den roligaste och mest bisarra människa jag någonsin träffat. Efter att ha dansat i 5 minuter somnade han i soffan och vaknade inte förrän alla skulle gå hem.

När alla gått hem passade vi på att skypa med föräldrar och magsjuka barn

Sen åkte vi ner till Wudaokou där minst 5 miljarder kineser trängdes omkring på gatan. Julafton har tydligen plockats upp som högtid även i Asien, men då som en slags alla hjärtans dag där man ska äta västerländsk mat (McDonalds eller Kentucky fried chicken), ta in på hotell och ligga. Jag har hört talas om sämre högtider.

Sen tog vi oss till Lao Wai (utlänning), drack öl och åt middag med fantastiskt trevliga människor från bl.a. uesat som skrattade ut mig fullkomligt när jag sa saker jag "hört på film", såsom "wam bam thank you mam"

Snart tillkom fler trevliga människor som också hade en bra kväll (killen heter Yoshi och vaknade upp blåslagen i en hiss kl sex på morgonen därpå. Han minns ingenting av vad som hänt)

Ungefär när A:s omisskännliga fylleögon börjat framträda så dog battan i pocketkameran. Och det var väl lika bra det.

Hemma igen kändes det som alldeles strålande idé att leka lite med A:s julklapp: Darttavlan! Detta kan mycket väl vara en av de mest geniala presenter jag någonsin gett, delvis för att man får se såhär koolt fokuserad ut

På juldagen bjöd grannen på knytisjulbord. När det var färdigdukat kunde man plocka mat från Kina, Litauen, Spanien och Sverige

Här fick jag för första gången träffa Ron, en av A:s kursare som beskrivits som fullkomligt sinnessjuk (bland annat för att han pratar om att krossa människoskallar typ 98% av tiden). Jag uppfattade honom som trevlig och normal, vilket skrämde mig på djupet

Väl hemma igen dukade vi upp det vi lyckats skrapa ihop till ett svenskt julbord. Det kändes som en väldigt lyckad helg.

Julen - Kina, 1-0

En grovstädning, ett julbak och en juldans senare var antalet julkänslor i kroppen säkert.... 5! (TACK Ella Fitzgerald)

Jingle bells jingle bells... kok kok kok kulprov kulprov aj aj det går åt helvete kok kok kulprov kulprov NEJ det FUNKAR! Släng i mandeln å kyss kocken för nu lyfter vi!

Yes yes lilla knäck kom till mig du vet att du vill

Negro balls, thank you very much!

Yes put some schprit in those yes yes

När formarna tog slut blev det knäck-kaka istället

Helt perfekta

GOD JUL!

Dan före dan

Dan före dopparedagen och antalet julkänslor i kroppen är typ... 0.

En del som reser till Beijing såhär års påstår säkert att stan är alldeles FULL av jul. Det finns ju plastgranar med blinkande ljusslingor, dekaler som föreställer en Disney-leende tomtegubbe och ibland kan man höra hysteriska, poppiga remakes på klassiska jullåtar. Det mesta av detta är centrerat till businesskvarteren, de internationella hotellen osv men även en schleten kvarterskrog i stans periferi kan ha fått för sig att hänga upp lite glitter och plast som de sedan låter hänga kvar tills juni nångång. För det är ju så trevligt med glitter, året om!

Men inget av detta har känts särskilt äkta. Ingen riktig stämning, ingen riktig jul. Fram tills detta:

Ser ni!? Ett lurvigt, kobent litet tomteskägg, iklädd röd ylletröja som blir felt up av nån lortig byracka. Ja! God Jul!

julhuvud:

Ja såhär blev alltså färgen som actionbögfrisören fixade. Juligt rött! (Ni ba men ååååhh vi skiter väl i hennes jävla hårfärg ge oss smuts istället! Och ja. Smuts ska ni få, era vidriga små slampor. Men inte av mig - utan av LIVET!)

Fixade "frisyren" nyss med hjälp av en slags volymcréme som finns i en flaska som de senaste dagarna ansett det vara okej att PRUTTA när jag trycker på den?! Men jag ska nog lära den (ler diaboliskt och backar långsamt in i skuggorna bakom mig)

Min första Kinabög

För att göra mig "fin" (eller nåt) gick jag häromdagen till frisören. Eller ja, jag trängde mig fram i en taxi tillsammans med min tolk (A) till ambassadområdet, där det enligt bortskämda ambassadörhustrur (endast det finaste är gott nog åt kinahorans hår!) ska finnas frisörer man kan lita på. Ungefär som man kan lita på vissa tjänstefolk men inte på andra osv ja ni vet

Min frisör för dagen blev Lucas, en alldeles charmerande bög med "nära till skratt". Lucas berättade om homos i Kina, om sin mamma som varit väldigt accepterande och förstående från dag ett men att han också hade vänner vars föräldrar brutit med dem helt efter att de lämnat garderoben.

Homosexualitet är lagligt i Kina sen -97 (fram till dess föll det under förbudet mot "huliganism") och hbt-personer är friskförklarade sen 2001. Men Lucas var nog lite sjuk ändå, precis som jag! Han avslöjade (fnissande) att han var en riktig slyna och föreslog att vi skulle gå ut och slampa till oss drinkar nån helg

Innan jag hunnit svara greppade han hårsprayflaskan och förvandlade hela styling-processen till ett actionfyllt äventyr! Jag ser ut att njuta men egentligen har jag bara zoomat ut från verkligheten ett slag. Just när den här bilden tas är jag operadiva i Italien nån gång på 50-talet.

A, som suttit bredvid och pluggat, blev så imponerad och förförd av Lucas framfart (och komplimanger) att han också satte sig i frisörstolen

Efteråt gick vi till dvd-butiken där en kort, tjock, medelålders kvinna som talade i höga ljudnivåer och var iklädd fluffig mössa med små björnöron och snörning under hakan sa åt oss att köpa filmen "Winters Bone". Jag såg ingen orsak att tvivla på hennes omdöme så vi köpte filmen och den var verkligen jättebra! Särskilt om man gillar hårda brudar, bister verklighet, banjomusik och blodisande spänning (BBBB!). .

Good morning!

Okej dö inte nu men såhär inleder årets svenska expats i Kina sin dag

Eller det var planen i alla fall. Någonstans här greps jag dock av ett alldeles för starkt självförakt samt ett diffust hat mot färgen "blå" för att kunna fortsätta. Eller nej, det är inte sant, jag gjorde andningsövningar istället. Är en jävel på att andas nu.

Beijing serverar BAJS idag

Tagit lunchpromenad i smogens Beijing. Ah Kina, vi har det så trevligt ihop, dagar som dessa! "Dimmiga dar" sjöng några göteborgspojkar nostalgiskt för ca 100 år sedan, här säger man det med vämjelse och ångest. Idag känns varje andetag jag drar som att äta bajs, ögonen blinkar reflexmässigt och varje gatuhörn stinker av ruttnande sopor. Sådana här dagar känns Beijing ungefär lika fräscht att böka runt i som gammelgubbens kallingar

I denna härligt avgasiga gatukorsning utspelas ca 78 nära-döden-upplevelser i timmen

Man kan se att det egentligen finns en blå himmel och sol någonstans där bakom, men som inte når fram eftersom vi bor under en KUPOL AV GIFT

Känns surrealistiskt att något ändå kan växa här. Förutom cancersvulster och ångest, dåra

Gatan utanför vårt hus luktar så spännande ibland! Man vill bara kapsla in doften i små flaskor och skicka hem så ni också kan få ta del av allt det härligt exotiska

Den där sopkorgen sparkade jag omkull med orden "det som inte dödar oss gör oss härligt smutsiga inuti!" Sen rullade jag omkring i avskrädet tills jag kände mig lika smutsig utvärtes som invärtes

Sådana här dagar är man extra tacksam över att söta moppemuschen på lokala restaurangen bemödat sig att dra på sig det som för honom förmodligen bara är en ovanligt trång, avlång mössa med tofs som ser ut som en död musunge. Vid något tillfälle lutade han sig så långt ner över vårt bord att jag kunde se varenda fräken på hans bruna kind. Fräkniga kineser, det är gölligt det.

tragiskt (men magiskt!)

nyss frågade A mig hur min nacke känns (har haft ont) varpå jag svarade ett väldigt trött och liksom tyst "jorå...." följt av en suck

Alltså det kändes så tragiskt!? Tänker mig en kärring som får frågan "hur är det med dig då"? och svarar "jorå.... det går väl an.... (suckar)

Ibland känns det som att jag är typ... ETT grytunderlägg tillverkat av NÄVER eller en sockerströare med lång pip från att vara en sån

chocken

Kollade bokningsbekräftelsen på min resa Bangkok-Stockholm och drabbades då av en NAKENCHOCK! Eller okej den var bara helt vanlig (svalt Garbo-yttre med diskret särade läppar, svagt rynkad panna men INOMBORDS RASADE ETT SJÄLENS KRIG) men ändå!

Överst på sidan, bredvid trevliga ”Ms Jessica Eriksson”, har man satt dit ”age: 30”. Det tog kanske 0,9 sekunder för mig att inse att jag faktiskt kommer fylla år i thailand och därmed kommer vara 30 nästa gång jag sätter foten på svensk jord. Men blabla vem bryr sig ålder är bara en siffra osv men VARFÖR har man satt ut den sådär, bredvid mitt namn? Brukar man inte skriva ut personnumret istället, dvs ”Ms Jessica Eriksson, a fabulous woman with perfect mental health, born 810112”?

Men nog med fånig åldersnoja och fram med dagens insikt: mitt stora romanprojekt "det magiska livet" måste skrivas under pseudonymen Magica de Hex. OCH! Kanske av mitt kön. Vilket i så fall skulle innebära att mitt kön kallar sig för Magica! :D

Sjukboet

Detta var helgen då alla äventyr skulle upplevas, flärden återupplivas och glammet... ja vad glam nu gör. Glammar, förmodar jag.

Istället blev det så här

Vilket gav mig en orsak att diska finfina tekannan som stått gömd och smutsig (som mitt människoförakt, ungefär) bakom en gardin och fått mögligt innehåll

Det revs kilovis med ingefära och dracks té av exklusiva sorter som vi fått i Hunan. Gåvogivaren förklarade att "detta var det finaste téet, eftersom det gjorts på de spädaste, små gröna bladen".

Här är jag vackert liten, grön och späd

Framåt söndagskvällen hade vi fräschat till oss någorlunda. Det firades med tända ljus, vitvinsglögg, skumtomtar och Gökboet. Hade aldrig sett den så jag bröt ihop på slutet. Då fick jag en skumtomte till varpå det kändes lite bättre igen. Men bara lite.

(A, efter att han sett detta inlägg: Syns det är att vi är sjuka? Man skulle kunna tro att vi bara var bakis eller.... lata!)

...och på den sjunde dagen facebookade han

Bland mina mest använda ord på Facebook återfinns TACK, KÖN, SKAM och HAT

Ska skriva en roman nu (arbetstitel: sagan om det fantastiska livet) med dessa nyckelord och it´s gonna be a BESTSELLAH

#prata om det

inlägget jag aldrig tycks bli nöjd med:

om någon missat det vill jag tipsa om #prata om det, ett fenomen som startade efter att (min idol) Johanna Koljonen twittrat om gråzonen mellan vad som är ett sexuellt övergrepp och inte, en gråzon som ofta tycks uppstå som följd av bristande kommunikation. Man vågar typ inte säga "nej men det här känns inte så bra längre, jag vill att vi slutar" eller "jo jag vet att vi hånglade på dansgolvet nyss men jag vill ändå inte ligga med dig, kan vi inte baka scones istället?". Man håller tyst och gör det man tror förväntas av en, kvinnor likväl som män. Man kanske även känner att man själv försatt sig i situationen och att det vore fel att sluta när det redan gått så långt.

Jag skulle så hemskt gärna vilja kunna säga något vettigt här och jag har redan försökt flera gånger att göra det. Men det är ju så svårt.

Och om till och med jag - som älskar att prata, analysera och reflektera om allt och inget, som är öppen när det gäller att prata sex och sånt som många anser vara "privat", som är asförbannad på destruktiva samhällsstrukturer som i förlängningen leder till att män (och en del kvinnor) inte fattar var gränsen går eller helt medvetet korsar den - ja, om även jag tycker att det är jobbigt att prata öppet om det så visar det väl hur jävla mycket #prata om det faktiskt behövs

Genom att #prata om det kan vi lyfta tabut som hänger så tungt över allt vad sexövergrepp eller gråzoner heter. Genom att #prata om det bidrar vi med vår egen historia, som tillsammans med alla andras historier visar att ingen av oss som drabbats är ensam. Att ingen av oss är en separat enhet, frånkopplad andra människors historier och öden. Genom att #prata om det och lyssna på andra så skapas ett mönster, en struktur, som i sin tur är något vi kan bekämpa. Att #prata om det är det första och viktigaste steget, kanske främst för oss själva men även som en del i skapandet av det samhälle vi vill ha och leva i.

För personliga stories och möjligheten att berätta sin egen - (anonymt), gå in på www.prataomdet.se

Knegarns rike

Så sent som 1978 fanns ingen medelklass i Kina - alla var arbetare. Sen dess har mycket hänt. Omfattande marknadsekonomiska reformer har genomförts, vilket i sin tur lett till att nya klasser kunnat uppstå. Medelklassen är på stark frammarch och har sagts vara på väg att gå om USA och Europa som dragloket i världsekonomin.

Skeptiker (sånna som jag, alltså) har kallat detta scenario för ”ett fantasifoster från penningkåta konsulter" och pekat på undersökningar som visar en helt annan verklighet. En av dessa (Access Asia, 2008) menar att mindre än 10 % av Kinas befolkning kan kallas medelklass idag, samt att utvecklingen från arbetarklassamhälle ---> medelklassamhälle går mycket långsammare än dessa konsulter vill påskina. Slutsatsen var att det kommer dröja många år innan man kan tala om Kina som ett medelklassland. ALLTSÅ: Kina = Mittens och Knegarns rike.

Många av Beijings arbetare syns på gatorna (de som inte syns arbetar på fabrik). De säljer grönsaker, kör saker på fullastade cykelflak, svetsar i nåt stålskelett som ska bli ett nytt höghus, kör taxi eller städar i offentliga byggnader. Man kan inte gå utanför dörren utan att träffa på dem:

På gatuhörnet, precis nedanför vårt hus, sitter sydamen. Jämt. Vardag som helg. En gång var hon borta, vilket givetvis behövde utredas. Hon förklarade att det varit för kallt, 10 minus och stark vind. Endast då får man stanna hemma. Sydamen kommer från en provins i sydöstra Kina.

Sydamen kan nog fixa nästan allt. Hon har spännande mackapärer och lådor med små manicklar av olika slag. Runt mackapärerna (däribland en symaskin) ligger välkända såväl som okända verktyg. För 4 yuan lagade hon dragkedjan på A:s jacka

En av sydamens mackapärer (plus ett par manicklar och en välkänd hammare)

Lite längre bort på gatan står alla frukt- och grönsaksförsäljare, från tidig morgon till sen kväll. Ja ni ser ju på handen att han är ute i kylan en del samt att han inte har tillgång till Kiehls "creme de corps". Som jag har.

Omöjligt att inte köpa kilovis med äcklig torkad sharonfrukt när någon är så charmig!

Till och med A blev helt uppsnärjd i det blå. Jag tror vi köpte ett halvt kilo som nu står och ruttnar på micron.

Grönsaksförsäljarna står strategiskt till, mitt i mellan två stora bostadskvarter där det dessutom ligger en skola. Varje morgon och kväll är denna gata full av föräldrar som hämtar eller lämnar sina barn.

Då passar de på att köpa hem lite greens till middagen också.

Green green greens

"Det existerar ingen ny enorm medelklass och den som finns konsumerar mycket mindre andel av sin inkomst än européer," säger Matthew Crabbe på Access Asia. Crabbe menar att medelklassen växer snabbt men att den inte kommer utgör mer än 15% av befolkningen 2010 (vilket iofs motsvarar mer än dubbla Tysklands befolkning).

På 90-talet infördes tre veckors semester och fria veckoslut. Well, givetvis är det bara den urbana medelklassen som får ledigt. Knegarn har tur om han eller hon får en ledig söndag.

Bredvid sydamen står ett gäng åkare och väntar på jobb. Man ser dem ofta köra genom staden med sina cyklar, fullastade med möbler sopor vattendunkar papp plast och gud vet allt.

Många av Beijings arbetare är migrant workers - det vill säga de kommer från en annan provins men bor och arbetar i Beijing för att det finns jobb här. Inkomsten skickar de hem till sina familjer. Det har beräknats att 230 miljoner kineser lämnat landsbygden för staden de senaste åren, vilket motsvarar två tredjedelar av Usas befolkning. Kina upplever just nu den största massflytten från land till stad i världshistorien.

I Hunan och Jiangxi träffade vi många barn vars föräldrar flyttat till någon stad för att tjäna pengar till familjen. Föräldrarna kom hem max två gånger om året - på månfestivalen och på det kinesiska nyåret. Lärarna vi träffade berättade att barnen till migrant workers ofta får problem i skolan. De får inte tillräckligt med hjälp hemma och är inte lika sociala som sina klasskamrater

Efter den här promenaden gick vi in och poppade popcorn och kollade på film. Har alltid tyckt att det känns märkligt att leva i en så kontrastrik värld, där fattigdom existerar parallellt med "dagens outfit", en ny tv och väskor för 20 000 spänn. Well, här blir det än mer påtagligt.