tisdag 28 juni 2011

Smile with your liver

För nästan två dygn sedan tog landningshjulen i marken på Bangkoks flygplats. För nästan två dygn sedan började jag le med hela kroppen igen, till och med levern. Levern ler! Levern lever! Hela jag lever. Ja, jag är trött, ja jag är fortfarande sjuk, men hur mycket av det känner man egentligen när man suger i sig en nygjord frukshake? När tanterna i gatustånden skrattar högt och öppet åt språkliga missförstånd och sedan skriker "beautiful" efter en på gatan? Hur mycket depression ryms i en pad thai? I en fotmassage? I en gatumiljö som exploderar i färg, rörelse, liv?

Nåja. Jag kan nog, tro mig jag kan. Men jag tänker inte. Vara. Deppig. Inte här. Inte nu. Här och tänker jag äta, svettas och andas. Andas med munnen, le med kroppen, le le le. Ända in i levern.


...och bli väldigt, väldigt fet *plockar ostsmulor från lakanet*

Godnatt

fredag 24 juni 2011

meanwhile in china...


...så har TACOS uppgraderats från "svennens fredagsmys" till "fin midsommarmiddag"


Det var på tiden tycker jag 
<3 tacos 4ever <3 

SILLTÅRTA!

Det är midsommar och jag önskar mig regn i Hangzhou. Regnar det inte är det ca 43 grader varmt i döds-suggans dal (sic!) och jag STÅR.INTE.UT. Värst är det vid övergångsställen, alla dessa varma, illaluktande människ... BILAR! Behovet av hygien har aldrig varit så stort och jag är så trött på hygien! Varför kan jag inte bara få vara ren och fräsch, helt utan ansträngning? Varför kan jag inte få vara ifred och bara leva mitt liv, helt utan ansträngning? Det frågar jag mig själv allt oftare ju äldre jag blir.

Sanningen är att jag kan inte ens köpa en tågbiljett utan att själsligt gå under. Häromkvällen exempelvis, då vi skulle hem från Shanghai. Det visade sig att man övergett det där med biljettautomater (liknande de som finns på perronger i sverige) och istället övergått till ett nytt, revolutionerande system: biljettförsäljning i luckor. Det tog 300 år att ens komma fram till luckan, där det snabbt visade sig att vi, på grund av nya vansinniga regler inte hade rätt till en tågbiljett hem. Vad som hände inom mig då:

Ni vet hur det känns när man dyker från en brygga eller motsvarande, ner i ett svart vatten, och omvärldens ljud och viskningar liksom bara suddas ut? I ett förtrollat ögonblick finns bara du, du och det allomslutande mörkret. Du är viktlös, du flyger, du svävar ner ner i svärtan och känner hur något lossnar inom dig, en liten vinge vecklas ut, en glaciär går itu, du fortsätter simma neråt fast du borde vända och ta dig mot ytan.

Där nere befann jag mig alltså under de följande sju minuterna, en tidsperiod under vilken jag 1. bankade, hårt och aggressivt, på plexiglaset med knutna nävar 2. uppgav ett, varken tillbakahållet eller kvävt, skrik. 3. Pekade finger med BÅDA HÄNDERNA SAMTIDIGT 5. stirrade stirrade stirrade som om allt mörker som fanns i min blick skulle kunna sätta eld på biljettförsäljaren eller mig själv eller... VÄRLDEN. 

Inget av detta hjälpte

Efter detta var både jag och A darriga av adrenalin och lite skrämda av vad jag skulle kunna tänkas vara kapabel till - våld kändes inte på något vis otänkbart.  Lyckligtvis hittade vi en annan lucka där kön var kortare och där människan bakom glaset, utan att yttra ett ord, gav oss biljetterna hem.

Väl hemma slängde jag häxmedicinerna, de där med "aggressivitet" som vanlig biverkning, men jag vet inte... det kanske passade mig? Såhär: Dagens outfit= jeansshorts, linne och fullt utblommad galenskap!

Men hursomhelst, det jag försöker säga är: Värmen. Herregud värmen.

tisdag 21 juni 2011

så går ännu en dag av våra liv och kommer aldrig mera åter

A: Vi kan aldrig gifta oss. Eller iallafall aldrig ha bröllop. Det går inte med din... ja, men din... (suckar och väser:) din släkt!

Jag: Har du slutat använda deoderant? Du luktar alltid svett numera.

A: Alla dina vilda småkusiner! De skulle rusa in i kamouflagedräkter och gevär och... skjuta på folk. För sent skulle man upptäcka att det INTE var leksaksgevär!

Jag: Jag tycker inte det är okej att du slutar använda deo bara sådär. I ett såhär litet studentrum. Trångt  OCH svettigt?! (kniper ihop ögonen, hårt, hårt) Alltså jag STÅR INTE UT!

A: Va? Ääääh lägg av, jag använder VISST deo! Hur kan du tjata om svett när jag ligger här och praktiskt taget friar till dig?

Jag: Vaddå friar, du sa ju nyss att vi INTE kan gifta oss på grund av mina kusiner?!

A: JAMEN JAG SA JU ”PRAKTISKT TAGET” 

...

A: Okej jag har slutat använda deo. Jag har inte haft det på flera veckor nu, haha! 

måndag 20 juni 2011

MITT SMUTSIGA BLOD

Låg och deppade (fosterställning i sängen, godis i munnen, tankar i stil med "det finns BURHÖNS med sexigare tillvaro") när jag plötsligt fick infallet att läsa ett av mina egna gamla blogginlägg. Då blev jag glad:

"Pappa, alltså den jag vuxit upp med, är i stan. Har seriösa planer på att noppa åt mig ett hårstrå till DNA-test när vi möts, men vet inte riktigt hur detta ska gå till. Tips, någon? Har inte kommit längre än att plötsligt, i en hej-kram, lugga till och sen ba ”äh jag ville bara ha ett till min… min… samling…? Min hårsamling. Min samling av hår. Andra människors hår. Min samling av andra människors hår som jag tar fram på kvällarna och stryker långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet men vackert och unikt djur." 

Ser ni? Jag var glad och liksom... lagom eller ska vi säga... konstruktivt vansinnig en gång. Alltså kan jag bli det igen.  

Men ni anar inte hur långt borta det känns just nu. Eller i alla fall inte dem av er som ansåg att påklädningen i morse var en ganska odramatisk händelse, som inte krävde allt ni hade i såväl fysisk som mental styrka. Tänk er att dessutom behöva laga frukost efter det! *SKRIK* 

Jag ba... "Hallååååå Guuuud det här är inte rooooligt läääängre..." 

(paus) 

"MAMMA SÄG ÅT GUD ATT SLUTA!" 

*tystnad*
*tystnad*
*tystnad*  

Men lite goda nyheter på det: Jag ska hem i juli. Jag ska bada i en norrländsk skogssjö och jag ska äta flera kilo ost. Jag ska bli jävligt fet och jävligt älskvärd och sen ska jag skriva en bok om alltihop. Och börja samla på hår. Andra människors hår. Andra människors hår som jag kommer ta fram på kvällarna och stryka långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet, men mycket vackert och unikt djur 

And I shall call it schmagina 

lördag 18 juni 2011

lördag, regndag

Lämnade stora kameran hemma, tog till vänster istället för höger och upptäckte en annan del av Hangzhou 


Där det inte fanns blanka höghus, marmorgolv eller flerfiliga bilvägar


Där man var "hej" och "kul att se dig" med alla man mötte



Där det gick åt väldiga mängder tegel 

Där man förvarade dricksvattnet i termosar


och sov i baracker byggda av presenningar, plåt och bambu



Åt lunch bredvid ett akvarium fullt av feta paddor och utrotningshotade ålar. Man ser det inte på bilden, men här har A nyss sagt: "Jag har tänkt mycket på mitt bajs på senaste tiden. Jag tror att jag har väldigt bra bajs, både när det kommer till form, färg och konsistens" Det kändes som att han skröt, vilket var ohyggligt provocerande. Strax därpå började det spöregna, ja ni vet, "regnet stod som spön i backen" samt "piskade mot fönsterrutorna" osv


"vägarna förvandlades till lervälling". Kinahoran balanserade med yrsliga mediciner i hjärnan och paraply i handen. Som en schleten, nerknarkad lindansös ungefär  





Tillslut gav vi upp det där med att vara torra


medan andra bara... gav upp. Byggde sig en egen ö, försvann in i sig själv, allt det där man har lördagar till

fredag 17 juni 2011

Sexturism

Dagens sms-konversation: 

Jag: Hur går jobbet? 
A: Bra! Tagits på sightseeing idag, nyss tittat på ekorrar. En hel ö, full med ekorrar! 
Jag: Ekorrar? 
A: Kineserna verkar älska ekorrar
Jag: Hur känner du för ekorrar? 

Vad jag vill säga är: turism i Kina. Vilken jävla grej. Som det här exempelvis: 




SEXPARKEN i Yunnan. Här är entrén - ett par särade kvinnolår. Där gick man alltså... in. Vilket ordet "entré" redan avslöjat, men ändå. Det behövde sägas igen (eller gjorde det verkligen det)




Vad är historien bakom den här parken, varför är det en "sexpark" (GUD den mentala bilden av hur en sådan SKULLE KUNNA se ut!) finns det förankring i nån myt, verklig historia, VAD ÄR GREJEN? Ingen ville se mig i ögonen när jag ställde dessa frågor  


Vi gick uppför säkert 5000 trappsteg den dagen. Sen gick vi ner 5000 till. Men stämningen var, som ni kan se tack vare mannen längst bort, fortsatt hög


Sen skulle vi in i en grotta som väldigt mycket ut som en monstermun, eller en arg vagina, om man så vill. Fast varför skulle man vilja det? 

Och den unga kvinnan på stigen - hur kan man vara så glad när varje sekund i livet för en närmare sin undergång? Det frågar jag ofta migsjälv när jag umgås med människor


Natural corridor of sex culture. Penis and Vagina. Allvarligt talat nu hittar ni ju bara på! 


Inte ens här, vid köttets altare, kunde de sluta stretcha!!!


Det hela avslutades med synthar och färgglada spotlights i mörkret och ja, är inte DET sex då vet jag inte vad som är

onsdag 15 juni 2011

Håret, livet, allt som ingår

Som ni säkert minns så skrev jag att jag skulle klippa mig. Jag känner mig här tvungen att berätta hur det gick, med tanke på att förändrade frisyrer och samtal om dessa, tillsammans med vår önskan att hoppa från en hög bro iklädd valfri höstkollektion (alla plagg samtidigt, givetvis) är det som förenar oss som människor. Eller äsch nu pratar jag sådär tokigt igen – det som förenar oss är den där malande känslan av tomhet som infinner sig exempelvis precis efter OS, julafton eller veckans omgång av ”på spåret”. Man ser sig lite vilset omkring, undviker de andras blickar samtidigt som man desperat eftertraktar deras förståelse. ”Visst vet ni hur jag känner just nu? Visst är ni lika tomma som jag?”

Hursomhelst. Det blev ingen större förändring av min frisyr. Faktum är att jag ser ut, samt känner mig, nästan exakt som innan. Detta har lett till ett slags utdraget vemod där jag om och om igen tänkt: men vad krävs då? Vad krävs för att hela min vardag ska revolutioneras? Bara genom att titta på min närmaste familj kan jag konstatera att klassiker som religion, barnafödande, skilsmässor eller köksrenoveringar inte räcker särskilt långt. Förr eller senare står man där igen, lika ensam och tom som alltid. 

Men NEJ - nu minns jag! Idag, när jag skulle betala min lunch så stod servitrisen tyst och stirrade på mig i ca 28 sekunder (vilket är en väldigt lång tid att bli stirrad på, jag hann förställa mig ett helt liv, levt i en fuktig jordkällare någonstans i Sveriges periferi. Småland exempelvis.) innan hon tillslut utbrast: YOU HAVE BEAUTIFUL HAIR

Frisyren är noterad! Jag tar tillbaka allt! Livet är UNDERBART!  


måndag 13 juni 2011

Men Gud

Alltså. Sitter på restaurang, kineserna ger mig mat, jag äter den, sen står de fyra meter bort och... skrattar åt mig?? Sen kommer en tjej fram och frågar, lite nervöst; "smakar det bra?" "Eh ja?"

"Säkert?"

Sen går hon tillbaka till kökspersonalen och... alla tittar på mig och skrattar ännu mer?! WTF?! Exakt VAD åt jag nyss??

Såg förresten på serier igår. I en av dem hade man sex på djurhudar, i en annan drog ett kompisgäng, lite på skämt sådär, till ett ställe där det dansades styrdans. Tänkte då: "sådär vill jag också vara, sådär härligt spontan, sådär duktig på rumba"

söndag 12 juni 2011

put your shoes on my face

alltid när jag lämnar kameran hemma så visar världen sig från sin bästa sida - dvs TYST och NEDSLÄCKT och endast bebodd av fluffiga, kramgoa djur som VET HUT. Eller kanske såhär:

Idag sken solen i Hangzhou. Vi gick ut bland människorna, som för en gångs skull rörde sig i långsamma, nästan behagliga rytmer. Olika typer av lövverk prasslade harmoniskt, hundar skuttade efter bollar, barn skuttade efter hundar, kinahoran skuttade... inte. På väg till en billig lunchrestaurang (stekta nudlar, plastpallar på gatan) stoppades vi av ett par söta studentflickor om bad oss titta på olika skyltar med engelska budskap och berätta om dessa fungerade språkligt eller inte. Det gjorde de inte. Det berättade vi inte. Det blir ju så mycket mer spännande så, tycker ni inte?



Och ärligt talat - vad vore Kina utan chinglish? Ett amerikanskt presidentval utan mariachis, DET är vad det vore!

lördag 11 juni 2011

...

Plats: Hangzhou, Kina
Händelse: eh... REGN

A (stirrar ut genom fönstret): - Äh men vad ska vi göra nu då?
Jag: - Du kanske ska gå och träna?
A: - Jamen det kanske jag ska?
Jag: - Ja! Ta ut dig ordentligt, kom hem som en slagen motherfuck!
A: - Ja!
Jag: - PRESSA DIG genom de sista repen!!!

A: ...

A: Ofta när jag tränar brukar jag tänka: om jag bara klarar tre stycken till så blir Jessica frisk

Fy fan vad jag grinade när han sa så

En SÅN dag

                              

 (det SKA vara snett!!) 



fredag 10 juni 2011

Gårdagens inlägg:

Ligger i A:s klaustrofobiska studentrum och lyssnar på regnet som slår ner på asfalten utanför. Den mörka himlen mullrar, koreanernas badmintonrack står sysslolösa, spanjorerna tvingas röka och spela gitarr inomhus.

A är på nåt slags socialt evenemang, sprit och burdusa engelsmän ja ni vet hur det kan vara. Jag vet att jag borde sminka mig och gå dit, men känner bara... NEJ smutsiga apor, NEJ!

Ungefär så. Samtidigt är min saknad efter just mänsklig interaktion ganska stor för tillfället, men rädslan för att något ska gå fel (att jag ska råka förolämpa/hota/ligga med/anklaga/döda någon) är än så länge större.

Ligger istället här och fantiserar om min nya fixa idé, min våta dröm, min obsession: månsträsk






Här skulle det även finnas foton på ett gammalt hus, flagat rött med vita knutar. En timrad kallkällare. Ett kök med vedspis, rum som kallas för "kammare" och "sal". Men de har försvunnit från mäklarens hemsida. Sjung vackert på skorrande strängar, sjung vackert om månsträsk ändå!

Bonusmaterial (ur "Månsträsks historia", som går att läsa i sin helhet här): Månsträsk kom till någon gång på 1700-talet och har bland annat varit hem åt Eva Stina Österlund. Såhär skriver man om henne: Eva Stina lär ha varit dotter till en vallonsmed (i vart fall var han smed). Som personlighet är denna Månsträsk-Eva byns kändis efter Kullern (en man som fick sitt smeknamn efter att ha kallat sitt dryckesdon, träkåsan, för en "Kuller".) . Någon har beskrivit Eva-Stina som "en mycket svår människa". I andra sammanhang framstår hon som en "robust, framåt och mycket stilig kvinna"Kullern däremot var känd för sina många nybyggen och sin kamp mot borgligheten i Piteå då han fann de ekonomiska kraven på nybyggare omänskliga. Den samtida prästen Petrus Laestadius var i stort sett inne i samma argumentering som Kullern."  


Ja det var på 1800-talet det. Människor var svåra och framåt på samma gång. Någon som identifierar sig (INTE JAG)? Idag är Månsträsk befolkat av ett fåtal äldre personer och framtiden är oviss. Så sorgligt! Tänk alla gamla fina byskolor, smedjor, sågverk, vitmålade missionshus och röda gårdar som bara vittrar ner i marken och försvinner. Människor som Eva Stina och Kullern, som sinade bort i en gammal kökssoffa eller på nån vårdinstitution innan jag ens var född. 


Fråga: Varför sitter jag i Kina och förkovrar mig i detta? Vad är det för fel på mig? Vad? Vätskebrist, skulle mitt ex säga. Allt var alltid vätskebristens fel. "Här, ta ett glas vatten" "Men jag är inte törstig jag har ÅNGEST!!!"

onsdag 8 juni 2011

Måsten

Har bokat klipptid på fredag och det är så spännande att jag knappt står UT!

Men det måste jag ju, för så är livet.

Man måste stå ut.

My heart is a longing

- saknar du sverige nånting då?
- njaaää.....

Det kändes lite kallt. Mot Sverige. Jag har ju bott där i närmare 30 år, någonting måste väl vara tillräckligt bra för att det ska spritta till av vemodig längtan ibland? Och VAD skulle Sverige säga om h*n visste!? Skulle det bli sårade känslor, skulle skogarna självantända, bergen sjunka ihop som stuckna ballonger, sjöarna torka ut och lämna fiskarna sprattlande på rygg? Skulle Kungen, lite förvirrat sådär, krypa ihop i ett hörn och gråta? Skulle mina kvarlämnade kläder och böcker, under ett ilsket inferno av vindar, blixtar och magisk rök, förvandlas till högar av vassa tallbarr?

Av närmast skuldmedvetna orsaker satte jag mig ner och skrev en lista. Den blev såhär: 

* Vita sommarnätter med dimma över sjön

* Ljumma kvällar på gnekande brygga, doften av sötvatten och ljudet av vinden som drar genom vassen

* Lägdor med midsommarblomster och smörblommor

* Gräddfil + gräslök + hembakt tunnbröd + nypärer + smör + västerbottenost + surströmming

* Farmors svartvinbärssaft och kanelbullar på stranden, barn med sval, nybadad hud och sandiga fötter

* Grå himmel over grå skogssjö, höga vajande gubbtallar och gamla granars släpande långkjolar.

* Kärva kalhyggen med stubbar, stenblock och lingonris

* Koltrastar och svalor, vänner och familj

* Trocadero, piggelin och förnedringsporr


Såååååå det där stora, gamla huset som ligger vid en sjö i norrland, när ska jag köpa det då? I morrn? 

(eftersom jag sitter i en studentkorridor, främst befolkad av koreaner och japaner, i en byggnad som är omgiven av hundragradig asfalt på andra sidan jordklotet har jag inte kunnat ta den bild. Istället har jag snott den från en tjej som kallar sig "lilla fröken" och som bloggar på DEN HÄR adressen.) 

(Får man ens göra så?)

tisdag 7 juni 2011

Heaven!

Ni vet när man går in på ett kinesiskt massageställe och ber att få nacken masserad, och så dyker det upp en sadist med söndagsskolelärar-leende som ägnar en timme (EN TIMME) åt att våldta varenda muskel mellan skulderbladet och nackfästet?
Återkommande tanke: ...
Känsla i 3 dygn efteråt: död

Jag (går med huvudet böjt till höger): Men jag förstår inte... du har ju fått massage där förut, hur kunde du tycka att det var ett seriöst massageställe?
A: Äh men de har ju sånna där plancher på väggarna, med kroppens anatomi på...?
Jag: *dör*

Det var ändå ingenting mot den matförgiftning jag upplevde dygnet därpå! Visste ni att man kan bajsa vatten? Det kan man! Flera, flera liter, flera flera gånger om! :D

OCH! Nu läste A att en tankbil vält och släppt ut nåt gift som heter fenol i floden som förser Hangzhou (ja, det är staden jag bor i) med dricksvatten.

Bonus: samtidigt som jag skriver detta spelas låten "heaven, I´m in heaven" på cafét som vi sitter i. Oj! och nu kikade Gud in genom cafédörr'n och ropade: JESSICA! HÄR ÄR DITT LIIIIIV!!!

Nämen i morrn då, testa kinesisk bungy jump kanske?

måndag 6 juni 2011

Delicates

Så har det tvättats igen, allt för att upprätthålla en förljugen bild av mig själv som en väldoftande och ren person när jag egentligen är en sån som svettas utan att duscha och äter chips med ostsmak i sängen tills allting, inklusive A:s hår, luktar otvättad vagina. 

Jag säger att DET tvättats eftersom det inte är jag själv som står för själva verbet "tvätta". Det gör en barsk kinestant i källar'n, som sitter där på en pall bland dammtussar, spottfläckar och ca 200 studenters tvättpåsar framför en rad av darrande, brölande tvättmaskiner ca 15 timmar om dygnet. Livet lotteri osv. 

Det låter kanske bekvämt, för mig alltså, att slippa stå för tvagningen själv, men nej.  Det rådande arrangemanget har lett till att jag inte vågar lämna in ca 30 % av mina grejer. De där grova arbetarhänderna! Vad förstår de om ömtåliga spetsunderkläder!?

Så trevligt!

sitter och funderar på vad jag ska blogga om när A plötsligt utbrister (med en liten kaffekopp i högerhanden och söndagsfromt leende på läpparna): åh, jag tycker Bodil Malmstens blogg är så trevlig! Sedan börjar han högläsa från det här

Trevligt var ordet!

torsdag 2 juni 2011

Den tid som flytt


Jag har sagt, och skulle kunna säga, väldigt många negativa saker om Kina. Det är en diktatur tillexempel. Männen är skitfula. Arkitekturen likaså. Alla har samma gälla mobilsignal. Alla mjölkprodukter är groteskt sötade. Man skriker istället för att prata. Man spottar. Man rör sig i grupp.

Men det finns bra saker också. Billiga anteckningsblock, billiga nudelsoppor, billig taxi (någon som ser ett mönster?). Och så finns det skelande ungar som äter fiskbollar på pinne.

Vilken fick mig att tänka på följande:

När jag var liten hade jag ett par enorma (tänk Dame Edna) rosa plastglasögon med ca 2 cm tjockt glas. Med förstoringseffekt. Man blev yr bara av att titta på mig. Man blev ännu yrare av att prova dem själv. Själv var jag mest bara yr (av livets tvära kast, givetvis!). Om man av någon anledning, tristess eller långt gången depression exempelvis, skulle få för sig att skriva ett kapitel om varje tillfälle då någon (tänk socialt handikappad man) slitit av mig glasögonen, satt på sig dem och sekunden därpå brölat "OJOJOJ BILLIG FYLLAAHAHAHA" så skulle man vara tvungen att lägga ner ett författararbete i klass med Marcel Prousts när han skrev "På spaning efter den tid som flytt". Detta är absolut inte en överdrift. Ett kapitel skulle kunna börja såhär: Måndag. Det regnar. J sitter ensam vid sitt skåp och tänker på döden, svart kajal och franska verb. Plötsligt hör hon steg, någon närmar sig. Det gör henne vagt illamående men också nyfiken. Det visar sig vara Nils, den högljudda unghannen som ännu inte lärt sig att kontrollera sin nyutsprungna tonårssvett eller att fungera i några andra sammanhang än de idrottsliga.

Osv. Ja ni förstår ju vart det är på väg.

Men hursomhelst - kinesen, visst är han gullig? Kanske den gulligaste ever!

onsdag 1 juni 2011

Klyftan växer


Ni kanske minns att jag nämnde något om Kinas censur av tidsresor.  Igårnatt var tidpunkten då jag, hög på kinesiska örter och olika typer av legaliserade droger (s.k "mediciner") äntligen grävde vidare i detta. Detta är vad jag fann: 

China's State Administration for Radio, Film & Television has issued new guidelines as to how TV shows should treat the issue of time travel, saying that shows that involve rocketing through time and space lack meaning and promote an unhealthy belief system.

The Times reports that a press release in Chinese says that these shows "casually make up myths, have monstrous and weird plots, use absurd tactics, and even promote feudalism, superstition, fatalism and reincarnation."

TV dramas with plot twists involving time travel have apparently been on the rise in China. One such show, "Palace," involves woman traveling back in time to the Qing Dynasty and falling in love with several princes.

Such shows are deemed by the Chinese media administration as insulting because they are "treating the serious history in a frivolous way, which should by no means be encouraged anymore," according to a Time magazine article.

Tack vare detta kan man nog lugnt påstå att den kulturella klyftan mellan Kina och väst fördjupats med ytterligare 469237 meter. För hur ska samförstånd och verkliga möten, som i personalrummets myshörna, kunna ske mellan två människor, där den ena sett Marty Mcfly resa i tiden med hjälp av en DeLorian, bli raggad på av sin egen mamma, använda sig av hoovrande skateboards etc men den andra har det inte? Detta är frågor jag hoppas att censurbyrån dryftade igenom noggrant innan beslutet togs. 

Och med detta sagt kan vi nu fokusera på dagens stora nyhet: huden på mina kinder har börjat se påsig ut. 

...

och det var allt jag hade att säga om det


monstruösa representanter för ett ohälsosamt trossystem