Vi gör oss hemma i en ny stad. Även här talar människorna nåt slags främmande språk, det luktar kryddor, avgaser och vansinne (det sistnämnda kommer från mig, men endast små pudlar känner av det). Vattnet ska drickas varmt, annars är man konstig och det är helt okej att prata med främlingar om typ ingenting i 15 minuter. Lite som att vara full, fast i dagsljus och med äldre människor utan framtänder.
Bilisterna gillar sina tutor och hundarna gillar (?) sina små skor i guldtyg. Barnen blåser såpbubblor och får aldrig nog. Deras byxor har stora hål i skrevet så de kan sätta sig och kissa eller bajsa överallt. Det gör de också. Klockan 12 äter alla lunch och klockan sex äter alla middag. Att bli hungrig klockan halv tre, så där mittemellan är förknippat med ångest och att erkänna sin skeva dygnsrytm genom att släntra in på en tom restaurang är genant. Går man in på en klädaffär börjar alla i personalen att förfölja en ca 10 centimeter bakom. Tar man upp ett plagg och tittar lite närmare kontrar de med att lyfta fram ytterligare sju.
Idag var vi på uniqlo, där personalen utgjordes av ca 20 tonåringar som ropade "HEJ VÄLKOMMEN KAN JAG HJÄLPA DIG om och om igen. Hela affären surrade av meningen, det kändes som ett sektmöte. Jag försvann in på ett provrum i 7 minuter, när jag kom ut hade A förlorat sig själv. Allt han kunde säga var "ta mig härifrån". Senare berättade han att samma lilla, leende flicka hade skrikit välkommen till honom 20 gånger medan jag var borta. Han rös och sa att det varit så obehagligt, hon hade sett på honom men ändå sett rakt igenom honom. Sen ville han inte prata mer om det, förrän i kväll då han plötsligt utbrast (efter att han legat tyst på sängen i 20 minuter): hur många gånger kan någon egentligen vika samma t-shirt??!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar