torsdag 10 mars 2011
Brevet
Det finns ett brev som jag inte törs skicka (mailet till skivbolaget handlade om att få en adress som ingen annan kollar). Mitt hår blev fett av förskräckelse när jag skrev det. Och så känner jag svårplacerad skuld. Vaknade i morse och tänkte på den där gången när pappa precis skiljt sig för andra gången och vi åkte till Ikea tillsammans och han lät mig välja vilka möbler, planscher och krukväxter jag ville. Allt blev aprikost eller vitt (jag var 13). Jag fick till och med köpa en bild på ett typ 25-årigt par som ligger i en stor, vit säng iklädda ljusblå, slitna jeans och (hon) vit skjorta eller (han) bar överkropp fast pappa med all säkerhet tyckte den var helt förskräcklig. Jag tänker på sådant och undrar vad resten; brevet, biologin, blodet, egentligen spelar för roll
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vill så gärna säga något om hela denna grej, jag skriver och raderar, skriver om, raderar och kommer nog till slutsatsen att jag bara skriver:
SvaraRaderaDin pappa är din pappa.
/Sara
Hur vet du??! Säg inte "era näsor delar sig där fram" för det gör björns näsa också! *skrik*
SvaraRaderaVare sig ni delar dna eller inte så har han varit och är din pappa, ni hör ihop oavsett vad din, ursäkta mig men, lätt sinnesförvirrade mamma säger.
SvaraRaderaNI HÖR IHOP.
Kanske har det inte varit helt lätt alla gånger, men livet är ju som vi mycket väl vet ingen dans på rosor, varför man nu skulle vilja dansa på rosorna....