Revyn

Ligger i soffan och luftar rumpan (EJ samma sak som att fisa!). En slags kompensation för att ha stängt in den i ett par tighta jeansshorts under gårdagen. Snart ska vi gå och träna. Då blir rumpan glad. Eller, först sur, sen arg, sen glad.

Råkade nyss läsa lite om kronisk sjukdom på nätet. Kroppssvagheten får sällskap av mental utmattning. Det känns så konstig att jag alltid ska var sjuk och trött samtidigt som stefan och christer får fortsätta obehindrat 

Undrar om det finns något Björn kan göra åt allt detta. Han kanske kan le, sjunga och prata min kropp pigg igen. Klappa mig på ryggen och säga att han känner nån som känner nån som kan fixa sånt här. Kanske ge mig en roll i en slags... revy. Jag vet att jag skulle vara strålande i en revy. Redan i min vardag är jag som en utspökad, högljudd, vulgär revy. Fast en trött sådan. En akt 12 av 13. 

Min första skoldag: säger inför hela klassen att jag varit på zoo och att en åsna där försökte äta upp min tröja. Halvvägs in i berättandet inser jag att det bara hade varit en dröm, men det kan jag inte erkänna så jag fortsätter med stone face: Sen började åsnan prata med mig och vi blev bästisar. Vi gick på restaurang ihop men det var jobbigt för att åsnan kunde inte äta med kniv och gaffel. 

Till och med läraren skrattade och tadaaaa en clown var född

Fast det började ännu tidigare. Det finns foton. På alla ser det ut som att jag ska 1. äta upp fotografen (efter att jag rufsat hans/hennes hår med mina uppsträckta, kloformade händer) 2. äta upp världen 3. äta upp mig själv  

Nu har rumpan luftats färdigt. Dags att stänga in mig på toan och väsa ut mitt vansinne.

Sen gymma.