Låtom oss bedja

Häromdagen skrattade jag ljudligt (dvs grislikt) åt att en kompis pälsmössa kallades "björnfitta" på facebook. Känslan påminde om lycka. Men så överfölls jag plötsligt av en inre osäkerhet som sa att alla andra säkert redan hört det skämtet förut, att alla andra visste att pälsmössor kallas för björnfittor och att om jag försökte berätta detta som ett eget skämt så skulle de skaka på huvudet och sucka. Förstår ni hur jag menar? FÖRSTÅR NI?

Suck

Sådana dagar är ensamheten inte så mycket något konkret fysiskt som den är något upplevt psykiskt. Och det är ju mycket värre!

Som när jag lyssnade på Strages alla "årets bästa-skivor" på spotify och bara älskade det som kallas för häx-house (Magica dansade saligt genom lägenheten!) men sen läste jag att detta var inne i september

september

(till svärmor: äsch jag skojar bara. Jag bryr mig inte, jag är en egen individ, jag är grisig och otrendig, oroa dig inte inget har ändrats. I-N-G-E-N-T-I-N-G (skrik) )

Snart är det 2011. Jag lovar att älska häxhouse flera månader efter att alla andra slutat. Eller i alla fall till nästa Knife/Fever Ray-projekt. Vad ska de hitta på härnäst månntro?! En ångestframkallande dödsmässa att döda små pälsdjur till? Låt oss knäppa händerna och hoppas.