Förskräckelse, hat och snö

Alldeles nyss, när jag sträckte på mig i liggande position med hakan tryckt mot bröstkorgen, fick jag till ett ljud som var så utomjordiskt bisarrt att jag skrämde mig själv på riktigt. Kommer inte våga se mig själv i spegeln på flera dagar nu

Helt annan grej: tidigare idag, när jag ”levde runt i lägenheten" (tex stirrade intensivt och hatiskt på ett par tights och med tankens onda kraft försökte få dem att komma till mig och själva dra sig över mina ben så att jag skulle slippa delta aktivt i den förhatliga, konformistiska ritual som PÅKLÄDNINGEN innebär) så hörde jag hur människor skrek utanför. Det lät väldigt glatt och livsbejakande. Genast släppte jag tightsen med blicken och svängde runt mot fönstret (tänk rovdjur som fått vittring), stegade aggressivt fram och gjorde mig redo att skrika tillbaka när jag såg orsaken till glädjeyttringarna: Det snöar! Beijings första snö hösten 2010. Jag skuttade fjäderlätt fram till tightsen (JOHO!), drog på dem, gnolade på nån urgullig liten melodi och gjorde mig redo för dagen.

(snö)

(Meeeen det där med snö är väl old news för er vid det här laget, ni spenderade ju julen i en igloo utanför kungens kurva efter att tåget fastnat i en snölykta men HÄR anses det faktiskt vara härligt exotiskt!)

(Nu berättade A att när Miguel såg att det snöade så rusade han framtill fönstret i klassrummet och skrek, sjöng, viftade med armarna och studsade runt i ca 6 minuter. Det kanske inte låter som lång tid men det är det. Väldigt, väldigt lång tid)