You're on my turf now, Lao Wai

Överallt dit jag kommer i arbetet med min stora kamera och spännande vita hud brukar det uppstå stor uppståndelse. Barn som vill klämma, prata, posa, gömma sig och hoppa fram, se bilder av sig själva i displayen och hålla hand. Undantaget är barnen som bor i de allra fattigaste byarna, som inte har vatten att tvätta sig med och som är vana vid att somna hungriga. Då imponerar inte en bortkommen lao wai med ett fånigt "å så exotiskt"-leende på läpparna så mycket. Eller alls. Känner mig alltid löjlig på dessa platser, och sen ännu mer löjlig för att jag ens orkar reflektera över hur JAG känner mig. Jävla jag