orden

I mina tonåriga, skönt överdramatiska dagböcker finns det vissa meningar som återkommer hela tiden. En av dem är: GE MIG EN SANNING SOM HÅLLER. Ibland med snabba, lutande bokstäver, ibland med hårt inpräntade, mörkblå krumelurer som gjort papperet i boken alldeles buckligt. Jag skriver inte dagbok längre så orden tar aldrig form på papper eller skärmar. Men inom mig. Inom mig brusar orden, tusentals, miljontals, runt runt och framåt som en norrländsk vårfors. Jag tänker mig ibland att jag står på en sten mitt i forsen och försöker fånga ett, hålla fast det, göra mening av det

Det låter kanske jobbigt på något vis, men det är det inte. Inte egentligen.