umgänget

Hej jag skriver en bok nu! Tror jag. Eller så har jag bara tråkigt på café och försöker undvika att gå på toa.

Hursomhelst:

KAPIteL EtT!!! (vansinnet tar form) 

I min familj kan man inte umgås med andra människor. Vi mår illa av att umgås. Vi skämtar om att inte kunna umgås. Vi identifierar oss med att inte kunna umgås.




En konsekvens av detta är att ingen i min familj har några nära vänner och att alla bor isolerat i skogen med sina hundar, bredvid tossiga grannar som det är helt befogat att undvika. Våra bästa grannar under uppväxten var ett par drogmissbrukare som vid ett tillfälle jagade mig för att klippa av mig håret och vid ett annat sprang nakna över den snötäckta åkern i ett försök att frysa ihjäl. INGEN kunde förebrå oss för att vi låste dörren och höll oss för oss själva! 


En annan konsekvens är att alla släktmiddagar och högtider alltid tar slut lika fort som de börjat; man tar mat, äter, säger ”gottgott”, avbryter högljutt varandras tafatta försök att inleda något slags samtal, slänger i sig en kopp kaffe och går hem. 
Inte ens i min närmaste, lilla familj står man ut med varandras sällskap särskilt länge, såvida inte en tv finns med i bilden. En av våra värsta kollektiva upplevelser är vintern då elen plötsligt försvann och vi var tvungna att umgås i köket. Lamslagna av situationens nya, okända karaktär kunde vi bara komma på en sak att göra: Spela fia med knuff. I stearinljussken.


Ljudet av en ensam tärning som studsar mot tunn kartong och sedan mot hårt träbord i ett stort, knäpptyst hus var mer än någon av oss kunde hantera. Blickar har inte varit så glasartade eller uppgivna sen gökboet.  


När elen kom tillbaka många timmar senare var vi så lättade att vi slängde ut stearinljuset på den snötyngda balkongen. Då gick elen igen.


Dagen efter vandrade pappa runt i huset och tänkte högt kring hur svårt det egentligen kunde vara att skaffa en egen generator att ställa i källaren. Ifall en nödsituation, där någons liv stod på spel, inträffade. Givetvis.


...

Nej men i övrigt då: A och hans bror, brors flickvän och deras söta baby paddlar runt med båt i träskmarker utanför stan. Jag har en kropp som gett upp och mår ungefär lika kass som för tre år sen när jag först insjuknade. Så jävla sexig man känner sig då. I morrn ska jag träffa läkare i Shanghai, han heter "Doktor Livingstone". Frågor på det eller är det bara jag