Det går sådär
Ett klart framsteg är att jag ännu inte övervägt att förändra mitt utseende på något dramatiskt vis, som den där kvällen Kao Lakh. Den mentala bilden! Jag full och naken med frätande, blålila kemikalier i nävarna och liksom sporadiskt utsmetat över hela skallen. En liten suggestiv dans på det och vi (VI??) hade skapat en scen som var obehagligt likt något från När lammen tystnar. Nu var det bara... obehagligt
Men ja, ni vet hur det gick, jag blev nykter och upptäckte att jag var gul. Och plötsligt var alla "bra idéer" lika smutsiga och osammanhängande som vilken tanke som helst.
Det var då jag åkte till Bangkok och träffade Phonatip. Det såg ut såhär:
Alla borde ha en frisör som stirrar så maniskt på deras hår och ger en öron av händer!
Phonatip var en mycket trevlig, varm man som med stor inlevelse berättade om hur kär han var i sin pojkvän och gav spontana relationsråd (If you find someone you love, you stay with him. Don't mess around, play games. No one's perfect, you can never expect perfection) samt visade ett foto av Thailändska kungen när han drogs genom Bangkok av en hund. Bilden verkade vara en av Phonatips käraste ägodelar, han pratade länge om hur mycket han älskade kungen ("the loyal family) och hur viktigt det är med traditioner. Sen pekade han på mannen i blått som knäböjer längst fram och ropade exalterat: LOOK! It's ME! And I match the kings DOG!
OMG! Jag kom nyss ihåg att jag faktiskt dansade också
Kan inte någon stoppa mig snart? Alltså verkligen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar