Tjärstubben

När jag var cirka elva år gammal hade min släkt en stuga i fjällen i norra norrland. Den låg helt isolerad på hörnet av en stor sjö. Runt stugan fanns bara berg, mörka skogar med höga vajande tallar och mossiga stenblock. Och så mygg såklart. En jävla massa mygg. 

En sommar åkte hela släkten upp dit samtidigt, ett mycket märkligt drag då ingen av oss kan hantera många människor på liten yta under mer än ett dygn, sen tar människohatet över. Men men. Det jag minns bäst från den här tiden är farfar, som under en båttur till en liten ö hittade en tjärstubbe i skogen. Resten av familjen satt nybadade och huttrande på klippor vid det kvällsljumma vattnet, grillade korv och försökte få hunden att hämta pinnar ur vattnet. Det var skymning, solen värmde på ett sånt där milt och smekande vis och vattnet kluckade stilla och mot sten och båtskrov. Plötsligt noterade någon att det var hemskt längesedan man sett till farfar. Hade han försvunnit in i skogen? Hade allt släktumgänge blivit för mycket tillslut? Hade han simmat hem för att se på aktuellt? 

Plötsligt såg vi honom. Han stod i skogsbrynet, stilla under en gran. Farfar! Ropade vi. Han klev ut ur skuggorna och såg på oss med det största, mest lycksaliga leende jag någonsin sett.  "Tjärstubben", var det enda han fick han ur sig. "Tjärstubben". 

Vi blev genast hemskt nyfikna. Vad, i den stora mörka skogen, hade lyckats göra högljudda, pratsaliga farfar så ödmjukt fåordig? Hela släkten reste sig upp och gjorde honom sällskap tillbaka in i skuggorna.  Det vi fann var en torr, knotig stubbe, halvt övervuxen av lingonris. Farfar satte sig vid stubben. Myggen satte sig på farfar. Han brydde sig inte. Han smekte stubben med gamla, kärleksfulla händer och såg sedan leende upp på oss. "Tjärstubben", upprepade han. "Kärleksstubben. Vet ni hur bra det här brinner? Vilken fin brasa man kan få upp?" Han lutade ansiktet mot stubben och drog ett djupt, sniffande andetag. "Tjäran. Kärleken. Den doften. Den elden." 

Resten av familjen gick tillbaka till grillbrasan och korven, men farfar ville stanna kvar. Sitta hos sin stubbe. Tillslut kom han ut ur skogen igen och såg sig sökande omkring. "Yxa", sa han. "Jag behöver en yxa". Ingen hade någon yxa med sig och farfars desperation växte. Att lämna stubben i skogen var inte längre ett alternativ. Tillslut hoppade han i båten, startade motorn och drog iväg. "Strax tillbaka!" ropade han. Ett par timmar senare satt vi alla i båten, såg den vita, norrländska  sommarnattshimlen spegla sig i det mjuka vattnet, hörde båtmotorn surra, såg fåglar sträcka ut vingarna och lyfta i vattenbrynen. 

Längst bak i båten satt farfar. I famnen höll han tjärstubben. Höll den som om det vore den sista bärande sanningen i världen.