Anlände till ett Shanghai där himlen hängde mörk och hotfull över skylinen. Hade inte ätit frukost, kastade i mig kinesisk gatu-sushi under språngmarschen till läkarmottagningen. Doktor Livingstone såg ut som Christian Bale, fast ful och utmärglad, lite som i The Fighter med vissa inslag av The Machinist. Hans leende och varma handskak var dock mer Mark Whalberg i förstnämnda film. Man kände sig lugn och trygg. Han sa ja ja du lider av borrelia och ja ja allt kommer bli bra. Sen skrev han recept på massa magiska örter, klämde mig på handleden och konstaterade att min kropp är trött och svag (nehe??) men sa igen att ALLT KOMMER BLI BRA. Meeen för att vara säker ville han skicka mig till sin kollega.
Kollegan liknade inte nån och hade inga leenden eller handskak över. Jag vet inte exakt vad han sa längre, men jag vet att jag under ca 87% av tiden höll mig så hårt från att börja grina att halsen förvandlades till ett brinnande, krampsjukt inferno. Ende meningen jag fick ur mig var: kul att betala 1000 spänn för att bli förnedrad av doktor snuggles. Det sa jag till A, som satt bredvid och kände sig arg och maktlös på hela grejen. Igen.
Det har liksom gått för lång tid nu. För lång tid med för många förnedrande situationer som inte leder någonstans. Orkar inte ens skämta om det längre?
Fick med mig en burk mediciner som ska blockera nervsignaler till hjärnan. Svalde hela burken, väste blockera vansinnet blockera blockera till en förvirrad sköterska med lila foppatofflor och la mig sedan i en liten kista man förberett åt mig under receptionsdisken. Innan de stängde locket viskade jag: såhär går det, såhär går det när man fortsätter hoppas och inte vill ge upp. Man begravs levande under alla era jävla papper och halvt urdruckna kaffekoppar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar