Vägen hem

En gång fick jag i uppgift av mitt jobb att åka till förorten. Var, när och sådana detaljer minns jag inte men det kändes vagt som… Farsta? Ett höstens Farsta. Jag klev av en vagn och såg höghus resa sig i fjärran. Allt kändes svagt surrealistiskt, som det lätt kan göra i förorten. Människor klär sig på olika sätt, pratar låtsasspråk, köper fjordlax på extrapris. För att inte nämna granarnas suggestiva rörelser i vinden, jag minns att jag såg på dem och försökte uttolka deras hemliga budskap, stirrade hypnotiserat på löv som blåste runt i gäckande virvlar... Ja ni förstår ju. 


Jag gick på grusade vägar som ledde under gångbroar, genom skogspartier, förbi GB-glassgubbar och grå betong. Jag såg A-lagare på bänkar, jag vilade bland dem, jag frågade dem om den rätta vägen. ”Det finns ingen rätt väg att gå”, svarade en av dem och såg på mig sina sorgsna, vattnigt grå ögon. ”Det finns ingen väg som leder hem, bara vägar som leder bort”, fortsatte han. Jag tackade för hans livsinsikter och gick vidare.

Tillslut kom jag fram. Jag åkte i en trång hiss med många knappar. Jag ringde på en dörr och en gammal tant öppnade. Hennes blick och hållning signalerade stark misstänksamhet. – Hej, jag är här för att hämta en tavla som ni vill skänka till välgörenhet…?

Tanten granskade mig noggrant. – Har du någon form av id? Frågade hon tillslut. Jag visade mitt pass. Tanten godtog detta och visade mig runt i lägenheten som innehöll både uppstoppade fåglar, damtidningar från 80-talet, smulig toscakaka och tenablöjor. I köket hängde ett litet alster, lite mindre än en A4, som såg ut att vara målat i akryl. 

- Här är den, sa hon andäktigt. Visst är den fin? Tanten tog ned tavlan från väggen och sa med len, nästan kuttrande röst att hon målat den helt själv och att den garanterat skulle dra in många tusenlappar till min organisation, tio tusen minst. - Så du har fått den värderad? – Javisst! En av flickorna som hjälper mig bädda sängen på mornarna säger att mina tavlor är jättefina och säkert väldigt värdefulla. Hon säger också att jag ska slappna av och sluta oroa mig för rånarna, men den går jag INTE på! Tanten sänkte rösten och flyttade sitt ansikte alldeles för nära mitt: - De finns överallt vettu, rånarna. De vill ta mina böcker. Och mina tavlor. Som jag målat själv. Alldeles själv.

Så stoppade hon ner tavlan i en ica-kasse tillsammans med en pocketbok om numerologi. – I den här kan du hitta många spännande sanningar om världen och dig själv, förklarade hon.

Jag lämnade tanten och det som kan ha varit farsta med Ica-kassen i handen. Steg på en vagn, klev av den och steg på en annan. Gick en bit på vägen som leder hem.