Welcome foreigner!

Nu är det snart 3 månader sedan jag lämnade Sverige. Detta är den längsta tidsperiod jag befunnit mig i ett annat land (om man inte räknar med den där mörka, parallella verkligheten jag befann mig i under högstadiet).

Jag skulle gärna vilja säga något insiktsfullt och smart om kina och kineserna, men sanningen är att jag inte vet så mycket om det. Kina är så stort, kineserna är så många och jag är bara jag. Varför snorslem-spottar de inomhus tillexempel? Varför parkerar de mitt i femfiliga vägar så att hela Beijings eftermiddagstrafik stannar upp? Varför jobbar en operasångare som taxichaufför och varför vill han sjunga för mig hela vägen till Ikea?

Om man i andra delar av världen råkar ut för kulturkrockar, hamnar man här i situationer som snarast känns som planetära kollisioner. Det är både spännande, jobbigt, roligt och hemskt.

Identiteten förändras. Jag känner plötslig gemenskap med alla nysvenskar som sitter hemma med sina stora parabolantenner och kollar på lokalnyheterna från hemlandet, för jag gör likadant själv. I går kväll innan vi somnade lyssnade vi på P3 och skrattade åt att vi gjorde det. I vår lilla lägenhet i förorten.

Jag vill gärna prata mer med kineserna och känna mig mer hemma här, som en av polarna i sköna gänget, men jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan ju inte språket. Jag förstår inte vad som står på busstabellen. Jag kan inte läsa en middagsmeny. Det blir många tafatta leenden och gester, alltid med vänlighet som svar. Som vit västerlänning är jag intressant och välkommen, jag behöver aldrig oroa mig för att någon ogillar mig för att jag är annorlunda eller inte kan språket ännu. När jag vinkar efter en taxi stannar de genast, när jag går på gatan vill de att jag ska handla i deras affärer, klippa mig i deras salong, kolla på deras egentillverkade smycken. Barnen kikar nyfiket och föräldrarna ler när jag vinkar till dem.

Jag är välkommen här.

Den vetskapen är väldigt trevlig att ha de där dagarna då det känns extra frustrerande att jag inte kan prata med någon, skaffa vänner enkelt eller ens förflytta mig själv. De där dagarna då jag känner mig som en utböling, den andra, den som inte hör hit.

Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara att en sådan dag dessutom behöva oroa mig för familj och vänner hemma och inte veta när jag får träffa dem igen. Och sen, när jag går ut på gatan, misstänka att de jag möter inte gillar att jag är här. Att uppleva att de undviker min blick, sneglar misstänksamt på mina kläder eller min hudfärg. Eller kanske till och med behöva vara rädd för att de vill skada mig.

Jag fattar inte hur någon klarar av det.

Helloooo nice to meet yooou!