Så jävla nedslående att börja sin arbetsdag med att läsa att en monsterorkan nu är påväg mot Haiti. Jag menar, räcker det inte nu? Apokalyptisk jordbävning, koleraepidemier, regnperioder, orkaner. Allt detta sen januari 2009. När jag bodde i landet ett par år tidigare tyckte jag att Haiti på många sätt kändes hopplöst. Det var ändå ingenting mot hur det är nu.
På grund av min överkänsliga natur (är ju kvinna, ni vet) försöker jag låta bli att tänka för mycket på det. Det är lite som att försöka låta bli att tänka på att en haj har bitit sig fast i armen. När jag blundar så ser jag dem, de som trängdes på gatorna, dansade på klubbarna, hatade sina expojkvänner, älskade Dominopizza, drömde om en fin lägenhet i New York, byggde ett hem av plåt och spånskivor, citerade 50 cent, slet för att hembyn skulle få el och rinnande vatten, gick 2 timmar för att barnet skulle få utbildning, odlade i torr jord och såg den lilla skörden förstöras av orkaner men odlade igen, längtade efter en toalett, längtade efter något att ge till sina barn, längtade efter och arbetade för en bättre framtid.
Jag har aldrig sett människor arbeta och hoppas så hårt som människorna i Haiti.
....
Jag tycker det är Belgiens tur att få lite olycka nu, tycker inte ni? Efter "episoden" i Kongo måste de ha ett av världens sämsta karman.
usch nu får du mig att gråta.
SvaraRaderaVännen!
SvaraRaderaJag är med i samma tankesväng. Eftersom jag har det jobb jag har så blir det extraextraextra jävligt när jag inte bara tänker på vad som sker i landet jag lever i, utan också i andra länder. Det är för mkt ibland, helt enkelt för mkt.
SvaraRaderaJag måste tänka på något annat nu. Typ att hitta etiketter till syltburkar och vilka kläder som ska packas i väskan till Göteborg.