På gränsen

Menskoppen kokas i köket (A: vad lagar du för gott, älskling? Eeeh). A ligger i soffan och kollar på hysterisk, kinesisk gameshow. Jag ta-på-kläder-vägrar och fryser om fötterna. I magen bubblar chilin från igår, i huvudet bubblar osammanhängande, orena tankar.

Tar på mössa och vantar, tar en långpromenad, tar 400 bilder i eftermiddagssolen. Allt är vackert. Rynkiga tantansikten, rivna hutonger, lyftkranar, grönsaksstånd, förskräckta hundar, stormarknader. Vi bor på gränsen mellan det gamla och nya Kina, där nya höghus och dräktklädda kvinnor samsas bredvid låga tegelhuslängor och hukande, spottande käringar.

Kommer hem igen, dricker varm sojamjölk, sätter Alien på nedladdning (bara 6 dagar kvar!), kryper ner i soffan och tänker sammanhängande, bitvis rena tankar.

söt

Förskräckt

Matlucka

Grönsaksförsäljning vid hutongruiner

Glad morfar

Tant som visar upp alla sina bönor *skitstolt*

"Där, DÄR borde ditt hjärta sitta men jag känner att allt du bär på är TOMHET idel tomhet"

Nej på riktigt, den här damen mötte vi i hutongruinera. Hon var där för att visa sina barnbarn var hon vuxit upp och bott under större delen av sitt vuxna liv. Hennes familj har bott i Beijing i 150 år. Hon tyckte att utvecklingen gått alldeles för snabbt, allt ska vara så stort och modernt. Samtidigt tyckte hon det var bra att livet blev "bättre och bättre".

Hutongruiner. Snart kommer det att stå höghus här istället.

Fem minuters promenad därifrån bor vi. I ett modernt höghus.