För nästan två dygn sedan tog landningshjulen i marken på Bangkoks flygplats. För nästan två dygn sedan började jag le med hela kroppen igen, till och med levern. Levern ler! Levern lever! Hela jag lever. Ja, jag är trött, ja jag är fortfarande sjuk, men hur mycket av det känner man egentligen när man suger i sig en nygjord frukshake? När tanterna i gatustånden skrattar högt och öppet åt språkliga missförstånd och sedan skriker "beautiful" efter en på gatan? Hur mycket depression ryms i en pad thai? I en fotmassage? I en gatumiljö som exploderar i färg, rörelse, liv?
Nåja. Jag kan nog, tro mig jag kan. Men jag tänker inte. Vara. Deppig. Inte här. Inte nu. Här och tänker jag äta, svettas och andas. Andas med munnen, le med kroppen, le le le. Ända in i levern.
...och bli väldigt, väldigt fet *plockar ostsmulor från lakanet*
Godnatt
Underbart. Härliga bilder. Härlig inspiration. Långt ifrån svennens vardag. Som jag för tillfället vill kasta ut genom fönstret. Vardagen alltså.
SvaraRaderaLove lovely you. /Sara
Om jag vinner 100 miljoner på lotto ska jag bli din mecenat. Du får resa vart du vill, så fort du kan bara du fotar och skriver. Sluta aldrig med det!
SvaraRadera/Stefan
men åh, vilka fina kommentarer! Nu blir det minst ett par inlägg till!!
SvaraRadera