put your shoes on my face

alltid när jag lämnar kameran hemma så visar världen sig från sin bästa sida - dvs TYST och NEDSLÄCKT och endast bebodd av fluffiga, kramgoa djur som VET HUT. Eller kanske såhär:

Idag sken solen i Hangzhou. Vi gick ut bland människorna, som för en gångs skull rörde sig i långsamma, nästan behagliga rytmer. Olika typer av lövverk prasslade harmoniskt, hundar skuttade efter bollar, barn skuttade efter hundar, kinahoran skuttade... inte. På väg till en billig lunchrestaurang (stekta nudlar, plastpallar på gatan) stoppades vi av ett par söta studentflickor om bad oss titta på olika skyltar med engelska budskap och berätta om dessa fungerade språkligt eller inte. Det gjorde de inte. Det berättade vi inte. Det blir ju så mycket mer spännande så, tycker ni inte?

Och ärligt talat - vad vore Kina utan chinglish? Ett amerikanskt presidentval utan mariachis, DET är vad det vore!