SILLTÅRTA!

Det är midsommar och jag önskar mig regn i Hangzhou. Regnar det inte är det ca 43 grader varmt i döds-suggans dal (sic!) och jag STÅR.INTE.UT. Värst är det vid övergångsställen, alla dessa varma, illaluktande människ... BILAR! Behovet av hygien har aldrig varit så stort och jag är så trött på hygien! Varför kan jag inte bara få vara ren och fräsch, helt utan ansträngning? Varför kan jag inte få vara ifred och bara leva mitt liv, helt utan ansträngning? Det frågar jag mig själv allt oftare ju äldre jag blir.

Sanningen är att jag kan inte ens köpa en tågbiljett utan att själsligt gå under. Häromkvällen exempelvis, då vi skulle hem från Shanghai. Det visade sig att man övergett det där med biljettautomater (liknande de som finns på perronger i sverige) och istället övergått till ett nytt, revolutionerande system: biljettförsäljning i luckor. Det tog 300 år att ens komma fram till luckan, där det snabbt visade sig att vi, på grund av nya vansinniga regler inte hade rätt till en tågbiljett hem. Vad som hände inom mig då:

Ni vet hur det känns när man dyker från en brygga eller motsvarande, ner i ett svart vatten, och omvärldens ljud och viskningar liksom bara suddas ut? I ett förtrollat ögonblick finns bara du, du och det allomslutande mörkret. Du är viktlös, du flyger, du svävar ner ner i svärtan och känner hur något lossnar inom dig, en liten vinge vecklas ut, en glaciär går itu, du fortsätter simma neråt fast du borde vända och ta dig mot ytan.

Där nere befann jag mig alltså under de följande sju minuterna, en tidsperiod under vilken jag 1. bankade, hårt och aggressivt, på plexiglaset med knutna nävar 2. uppgav ett, varken tillbakahållet eller kvävt, skrik. 3. Pekade finger med BÅDA HÄNDERNA SAMTIDIGT 5. stirrade stirrade stirrade som om allt mörker som fanns i min blick skulle kunna sätta eld på biljettförsäljaren eller mig själv eller... VÄRLDEN. 

Inget av detta hjälpte

Efter detta var både jag och A darriga av adrenalin och lite skrämda av vad jag skulle kunna tänkas vara kapabel till - våld kändes inte på något vis otänkbart.  Lyckligtvis hittade vi en annan lucka där kön var kortare och där människan bakom glaset, utan att yttra ett ord, gav oss biljetterna hem.

Väl hemma slängde jag häxmedicinerna, de där med "aggressivitet" som vanlig biverkning, men jag vet inte... det kanske passade mig? Såhär: Dagens outfit= jeansshorts, linne och fullt utblommad galenskap!

Men hursomhelst, det jag försöker säga är: Värmen. Herregud värmen.