Den tid som flytt

Jag har sagt, och skulle kunna säga, väldigt många negativa saker om Kina. Det är en diktatur tillexempel. Männen är skitfula. Arkitekturen likaså. Alla har samma gälla mobilsignal. Alla mjölkprodukter är groteskt sötade. Man skriker istället för att prata. Man spottar. Man rör sig i grupp.

Men det finns bra saker också. Billiga anteckningsblock, billiga nudelsoppor, billig taxi (någon som ser ett mönster?). Och så finns det skelande ungar som äter fiskbollar på pinne.

Vilken fick mig att tänka på följande:

När jag var liten hade jag ett par enorma (tänk Dame Edna) rosa plastglasögon med ca 2 cm tjockt glas. Med förstoringseffekt. Man blev yr bara av att titta på mig. Man blev ännu yrare av att prova dem själv. Själv var jag mest bara yr (av livets tvära kast, givetvis!). Om man av någon anledning, tristess eller långt gången depression exempelvis, skulle få för sig att skriva ett kapitel om varje tillfälle då någon (tänk socialt handikappad man) slitit av mig glasögonen, satt på sig dem och sekunden därpå brölat "OJOJOJ BILLIG FYLLAAHAHAHA" så skulle man vara tvungen att lägga ner ett författararbete i klass med Marcel Prousts när han skrev "På spaning efter den tid som flytt". Detta är absolut inte en överdrift. Ett kapitel skulle kunna börja såhär: Måndag. Det regnar. J sitter ensam vid sitt skåp och tänker på döden, svart kajal och franska verb. Plötsligt hör hon steg, någon närmar sig. Det gör henne vagt illamående men också nyfiken. Det visar sig vara Nils, den högljudda unghannen som ännu inte lärt sig att kontrollera sin nyutsprungna tonårssvett eller att fungera i några andra sammanhang än de idrottsliga.

Osv. Ja ni förstår ju vart det är på väg.

Men hursomhelst - kinesen, visst är han gullig? Kanske den gulligaste ever!