MITT SMUTSIGA BLOD

Låg och deppade (fosterställning i sängen, godis i munnen, tankar i stil med "det finns BURHÖNS med sexigare tillvaro") när jag plötsligt fick infallet att läsa ett av mina egna gamla blogginlägg. Då blev jag glad:

"Pappa, alltså den jag vuxit upp med, är i stan. Har seriösa planer på att noppa åt mig ett hårstrå till DNA-test när vi möts, men vet inte riktigt hur detta ska gå till. Tips, någon? Har inte kommit längre än att plötsligt, i en hej-kram, lugga till och sen ba ”äh jag ville bara ha ett till min… min… samling…? Min hårsamling. Min samling av hår. Andra människors hår. Min samling av andra människors hår som jag tar fram på kvällarna och stryker långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet men vackert och unikt djur." 

Ser ni? Jag var glad och liksom... lagom eller ska vi säga... konstruktivt vansinnig en gång. Alltså kan jag bli det igen.  

Men ni anar inte hur långt borta det känns just nu. Eller i alla fall inte dem av er som ansåg att påklädningen i morse var en ganska odramatisk händelse, som inte krävde allt ni hade i såväl fysisk som mental styrka. Tänk er att dessutom behöva laga frukost efter det! *SKRIK* 

Jag ba... "Hallååååå Guuuud det här är inte rooooligt läääängre..." 

(paus) 

"MAMMA SÄG ÅT GUD ATT SLUTA!" 

*tystnad*

*tystnad*

*tystnad*  

Men lite goda nyheter på det: Jag ska hem i juli. Jag ska bada i en norrländsk skogssjö och jag ska äta flera kilo ost. Jag ska bli jävligt fet och jävligt älskvärd och sen ska jag skriva en bok om alltihop. Och börja samla på hår. Andra människors hår. Andra människors hår som jag kommer ta fram på kvällarna och stryka långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet, men mycket vackert och unikt djur 

And I shall call it schmagina