kolbiten

Efter fredagsnattens vansinne (VANSINNE!) kändes det klokast att ha en lugn kväll vid havet igår. Jag tittade på stjärnorna, drack mango shakes och försökte tänka mig själv lugn och fin. Vet inte varför det alltid måste rycka så otåligt i hjärnan, det känns som att den är full av sådana där larver som finns i hoppande bönor, som gör volter av galenskap när de är varma. Om man skulle obducera mig om ca 40 år skulle man finna att hjärnan har blivit en liten förkrympt kolbit, alldeles överhettad och slutkörd. Själv kommer jag sitta på min tron på blåkulla och skratta skratta skratta åt obducenternas förbluffade miner: "HAr Ni ALdrig KÄnT hur Tankarna LIksOM RYCKer Och DRAR I en med Sina SKÖNT VANsinnGA Trådar, era trÅkiga HalvdödA BURHÖNS!!!!! ...kommer jag att skrika genom storm och dramatiska blixtar, hela vägen ner till bårhuset

Jaja. Nu: motorcykel till strand med bra snorkling. Borde jag berätta att jag inte har körkort?! Alla verkar ta det för givet och jag ba: GASGASGAS HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH (bilar tutar och väjer)

stranden igårkväll:

             

Här är Leah, som kom och hämtade mig från stranden när hon fått krama sin man ett tag. Vi gick itll indisk restaurang och pratade cricket mer servitörerna. Deras ögon lyste fortfarande när de beskrev matchens intensitet samt den galna festen efteråt