bilderna, svetten, ångesten

Först: Tusen bilder. Tutande tuc tucs, motorcyklar, gatserveringar, plaststolar, smutsiga barn, rena barn, fattighundar, palmer, torr jord, grönsaksodlingar, tempel, rått kött, salt fisk, brunbränd hud, vänliga leenden, en fantastisk eftermiddagssol. 90% av fotona har tagits i min hjärna, exempelvis under de dödsföraktande tuc tuc-åkturerna genom stan. Idag bestämde exempelvis min chaufför (MIN CHAUFFÖR??!) sig för att plötsligt byta körriktning i klockan fem-rusningen, i en en trafik där ingen stannar för nån. Han ville så gärna visa det kungliga palatset och bli fotad framför det.

Sen: Hettan. Jag svettas så ymnigt att jag typ inte märker att jag svettas längre. Allt är blött och kan inte bli blötare. På nåt sjukt vis gillar jag det, att få vara 100 % äcklig utan att känna att man borde göra nåt åt det. För det kan man inte. Hygienen har äntligen besegrats!!!

Och tillsist: I Kambodja har jag för första gången varit en så kallad "folkmordsturist". Tre gånger var jag nära att kräkas. Värst var fotona i gamla tortyrfängelset S-21. Alla blickar, strängt spända läppar, all uppgivenhet... Allt detta i en skolbyggnad?! Sjukt ögonblick: just när jag står där och mår dåligt över alla som torterats och mördats, äldre, män kvinnor och barn, kommer jag på mig själv med att spegla mig i ett av de svartvita fotona. Det föreställde en kvinna med de allvarligaste ögonen i universum. Jag tror jag rättade till en hårlock genom att spegla mig i hennes kolsvarta page. När jag kom på mig själv med detta utbröt en ångest som inte går att beskriva i ord.

Riktiga foton och annat koolt, som historier om mitt svett, kommer.... sen