Jag funderar om den här människan som skriver det här är helt tokig, har alldeles för mycket energi över, är helt överväldigad av nya influenser, inte ännu helt greppat vart hon, som lever i en typ av drömvärld som man kan göra när man bor i ett nytt land med helt andra kulturer, eller ifall hon är en utomjording (ungefär som i MiB) eller... Och så vidare...
Men jag inser ju att det forfarande är Jessica som jag kände litegrann för en massa år sen, som har nån konstig rolig typ av humor som jag ibland kan förstå en del av...
Problemet att bestämma sig för att vara normal eller inte är ju mer en semantisk fråga för att hänvisa till Steve Buscemis rollfigurs frågeställning i Con Air. Vad är normalt? Lägg ner den frågeställningen Jessica... Du blir aldrig det som du tycker/tror är normal och det är ju för himla skönt!
Du gör dig bäst som du är. Dig själv!
Gillar skarpt din blogg! Fortsätt med att dela din bild av Kina med oss här hemma i nu kalla Svea rike.
(säg till om du behöver andningsskydd. Jag kan skicka en helmask. Du kommer att se lite lustig ut. Men dom ler ju (i Mjugg) och skrattar åt dig redan...)
Daniel H
ps. det var lite lurigt att välja "kommentera som" Fast jag är ju lite dum.
Jag är fascinerad och glad över att en fånig mening fick dig att fundera så mycket. Keep it up! Jag kan iaf avslöja att jag definitivt inte har för mycket energi över. Och att jag, långt innan Kina, ibland funderade över huruvida jag ska vara normal eller ej. För även om det är svårt att definiera exakt vad som är normalt, så blir det oftast väldigt tydligt när någon beter sig "onormalt" - dvs går utanför de normer som existerar i samhället och som i väldigt stor utsträckning styr hur vi beter oss. Det kan kännas trevligt att ibland påminna sig om att man faktiskt, åtminstone i teorin, har ett val - vill man följa normerna eller inte? Är det värt att anses vara konstig om man upplever det normala som betyngande och vill bryta sig fri?
Fast... ärligt talat har jag nog alldeles för stark tro på sånt som socialiseringsprocesser och samhällsstrukturer för att tro på ett särskilt spännande onormalt beteende som inte föregåtts av tex en kris eller liknande. Fast lite... lite onormal kan man väl vara. Frågan är ju: vill jag det? Orkar jag även om jag vill? Trots en betydande risk för att jag i flera situationer, och kanske tillslut i min helhet, kommer anses vara onormal? Eller är jag, som i så mycket annat, alldeles för lat, brydd och bekväm?
Ps om du ska fortsätta läsa här är risken att du kommer förbryllas ytterligare ett par gånger. Och äcklas. Nu är du varnad. Ds.
Jag funderar om den här människan som skriver det här är helt tokig, har alldeles för mycket energi över, är helt överväldigad av nya influenser, inte ännu helt greppat vart hon, som lever i en typ av drömvärld som man kan göra när man bor i ett nytt land med helt andra kulturer, eller ifall hon är en utomjording (ungefär som i MiB) eller... Och så vidare...
SvaraRaderaMen jag inser ju att det forfarande är Jessica som jag kände litegrann för en massa år sen, som har nån konstig rolig typ av humor som jag ibland kan förstå en del av...
Problemet att bestämma sig för att vara normal eller inte är ju mer en semantisk fråga för att hänvisa till Steve Buscemis rollfigurs frågeställning i Con Air.
Vad är normalt?
Lägg ner den frågeställningen Jessica...
Du blir aldrig det som du tycker/tror är normal och det är ju för himla skönt!
Du gör dig bäst som du är.
Dig själv!
Gillar skarpt din blogg!
Fortsätt med att dela din bild av Kina med oss här hemma i nu kalla Svea rike.
(säg till om du behöver andningsskydd. Jag kan skicka en helmask. Du kommer att se lite lustig ut. Men dom ler ju (i Mjugg) och skrattar åt dig redan...)
Daniel H
ps. det var lite lurigt att välja "kommentera som" Fast jag är ju lite dum.
Danne!
SvaraRaderaKul att du hittade hit.
Jag är fascinerad och glad över att en fånig mening fick dig att fundera så mycket. Keep it up! Jag kan iaf avslöja att jag definitivt inte har för mycket energi över. Och att jag, långt innan Kina, ibland funderade över huruvida jag ska vara normal eller ej. För även om det är svårt att definiera exakt vad som är normalt, så blir det oftast väldigt tydligt när någon beter sig "onormalt" - dvs går utanför de normer som existerar i samhället och som i väldigt stor utsträckning styr hur vi beter oss. Det kan kännas trevligt att ibland påminna sig om att man faktiskt, åtminstone i teorin, har ett val - vill man följa normerna eller inte? Är det värt att anses vara konstig om man upplever det normala som betyngande och vill bryta sig fri?
Fast... ärligt talat har jag nog alldeles för stark tro på sånt som socialiseringsprocesser och samhällsstrukturer för att tro på ett särskilt spännande onormalt beteende som inte föregåtts av tex en kris eller liknande. Fast lite... lite onormal kan man väl vara. Frågan är ju: vill jag det? Orkar jag även om jag vill? Trots en betydande risk för att jag i flera situationer, och kanske tillslut i min helhet, kommer anses vara onormal? Eller är jag, som i så mycket annat, alldeles för lat, brydd och bekväm?
Ps om du ska fortsätta läsa här är risken att du kommer förbryllas ytterligare ett par gånger. Och äcklas. Nu är du varnad. Ds.
Ps 2: Din första fundering var helt korrekt!