Kamrater!

Äntligen är jag här. Vid datorn alltså. Äntligen får ni läsa mina ord. Äntligen får jag berätta om MIG MIG MIG och MIG utan att någon avbryter. Och kanske lite om Kina. Det är ju trots allt här jag är: i mittens rike, som även är världens största diktatur och landet med vääärldens tråkigaste tv. Det har bara gått två dagar men jag hatar redan sminkade barn i musikalkläder och brittiska trädgårdar. Och så de där nyhetsuppläsarnas försök att låta ”amerikanska”, något som gått till sådan överdrift att det hela känns, ja du gissade rätt, pekoralt.

Men allt är ju inte tv (har jag hört). Det finns även en verklighet att utforska. Några intryck så här långt: Det är trångt. Det är högljutt. Det är varmt. Jag svettas som en kvarglömd korv på rullgrillen på Statoil, men känner mig ganska snygg ändå. Magiskt, inte sant?

Och: Staden Beijing har det vackraste eftermiddagsljus jag sett. Lent och honungsgult smeker det sig över trottoarer, cykelköer och enorma stadsparker. Över de låga Hutongernas tak, mot de spegelklädda skyskraporna. Vänligt men bestämt strilar det in genom de trånga gränderna, klappar ett gäng smala katter och breder sedan ut sig över stadens alla breda avenyer. Kostymklädda businessmän, knegande gatuförsäljare, moderna studenter, alla berörs och lyses upp som miljontals heliga ikonbilder när de myllrar över gatukorsningar och trånga trottoarer.

Låter det fint? Lite?

DET ÄR DET INTE

Eftermiddagsljuset i Bejing är så fantastiskt mjukt och lent, så mjukt att man kan titta rakt på solen, eftersom det filtreras genom en 10 mil tjock vägg AVGASER. Vi sitter under en stor kupol, en Stephen King-Dome av gift. Tur man redan var så smutsig och trasig av livet annars skulle det kanske kännas jobbigt. Nu känns det mest bara…

som hemma.