In i dimman

Smog i Beijing. Igen. På min lista över saker som potentiellt kan göra mig deprimerad, en förteckning som hittills innehållit sådant som dålig kommatering, vissna tulpaner, fästingar, ostimulerande konversationer och trasiga, ensamma gosedjur, har jag nu även lagt till ”smog”. Fy! Denna gråtunga, illaluktande filt av rök och dimma gör mig både uttråkad, sinnesslö och fullkomligt blasé. Och än värre: det gamla talesättet ”det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”, en devis som likt polstjärnan brukade skänka trygghet och vägledning under osäkra väderförhållanden, lämnar mig nu endast ensam, vilse och förvirrad. För det finns ingen outfit som räddar när rökdimman slår till, nio dagar i rad. Inte en hög klack, inte en liten bit spetstyg eller ens något rosigt och mjukt man kan lägga runt halsen. Det enda logiska blir en stor munkkåpa i nåt tungt filttyg, ett besök till en park med sjö och där glida fram över vattnet med gregorianska körer i hörlurarna. Plocka upp folk och köra dem till dödsriket. Känna sig… trolsk