Den långa vägen hit

Jag har aldrig varit flygrädd, vilket är väldigt bra när man står inför scenariot att spendera 8-15 timmar några tusen meter ovanför marken i vad som närmast kan kallas för en flygande cigarr (Kapten Haddock!).

Däremot så är jag ibland bilrädd. Och med "ibland" menar jag "när min biologiska mamma kör". Att skjutsas till Arlanda av den yra kvinnan i hennes lilla blå opel skulle mycket väl kunna beskrivas som en mörk vistelse i Ingemar Bergmans dödsångesthelvete (DRAMA!). Först och främst: Det snöade. Och blåste. Och: hon var full. Eller nej, det var hon inte men eftersom hon är som jag så är hennes nyktra beteende liksom onyktert ändå, dvs grisigt, vingligt, gränslöst osv. Eller så här:

Mamma (efter ca 15 minuters körande): Nej men vänta, hjälp oj! Är vi på E4an nu? Mot stockholm? Vi har väl inte råkat vända eller så?

Jag: Va? Vet du inte om vi är på väg till arlanda eller inte? Var är vi annars på väg? BJÖRKLINGE? Jag vill inte till Björklinge, jag ska till Beijing!

Mamma: Nej men lugn bara lugn, vi är nog på väg till Arlanda.

Jag: Nog..?

Mamma: Ja, det känns så.

Mamma: Usch jag kan känna mig så overklig när jag kör i snöoväder!

Jag: Nu gör du mig nervös. Kan du inte känna dig lite verklig tills vi kommer till Arlanda i alla fall?

Mamma: Okej.

Mamma: Men ligger Arlanda verkligen åt det hållet?

Jag: alltså... vägskylten säger att du ska svänga så ja, det gör det nog

Mamma: Men det känns så fel! Jag vill inte svänga dit.

Jag: Näe men... skylten säger ju... jag tror inte vi har något val?

Mamma: Nä men ändå... det känns liksom inte rätt!

Sen fick jag sitta på flyget i 8-15 timmar och oroa mig över huruvida hon hittat hem igen.