Hej!

I Sverige orkade jag aldrig blogga. Det fanns ju så många människor att krama, apotek att länsa. Gud vad jag älskar apoteket. Ska kanske jobba där någon dag, få gå runt i vit rock och känna mig "medicinsk", som en dermatolog, läkare och hokuspokus-tant på samma gång. Nu är vi i Kina igen och här finns det både mer tid och blogglusta. Tror jag? Det kan ju bli så att det så kallade "livet" kommer emellan. Usch. Ska aldrig mer skratta "gott".

Däremot har jag börjat träna. Eller kan man säga så efter bara två gånger? Jag har besökt ett gym och nyttjat dess utrustning. Gymlokalen ligger precis bredvid vår lägenhet och är i princip helt tom på dagarna. Och mörk. Och tyst. Och svinkall. Jag står på min blinkande, obegripliga "step master" och låtsas att jag är ensam på en enorm rymdstation, inkapslad och isolerad långt borta från all bekant verklighet. Längs med väggarna står en mängd stora krukväxter som sakta håller på att vissna. Jag förstår inte varför ingen vattnar dem. Hur man kan se på när något sakta dör? Som det där Kalle Anka-avsnittet, där Pluto hålls under vattnet av en elak bläckfisk. Vid någon punkt slutar Pluto kämpa emot, krafterna har tagit slut och han orkar helt enkelt inte mer. Jag var typ 8 när jag såg detta och jag kan inte glömma det. Resignationen. Hur det ser ut när någon ger upp.

Men on a happier note: vi har hittat second hand-butiker i Beijing och jag har köpt en schaman-hippie-indian-jacka med massa långa fransar. Går omkring med den hemma och sveper med armarna i vida, vida cirklar till tonerna av Fever Ray och häxhouse och tänker magica magica magica

befall mig jag lyssnar