Beijing serverar BAJS idag

Tagit lunchpromenad i smogens Beijing. Ah Kina, vi har det så trevligt ihop, dagar som dessa! "Dimmiga dar" sjöng några göteborgspojkar nostalgiskt för ca 100 år sedan, här säger man det med vämjelse och ångest. Idag känns varje andetag jag drar som att äta bajs, ögonen blinkar reflexmässigt och varje gatuhörn stinker av ruttnande sopor. Sådana här dagar känns Beijing ungefär lika fräscht att böka runt i som gammelgubbens kallingar

I denna härligt avgasiga gatukorsning utspelas ca 78 nära-döden-upplevelser i timmen

Man kan se att det egentligen finns en blå himmel och sol någonstans där bakom, men som inte når fram eftersom vi bor under en KUPOL AV GIFT

Känns surrealistiskt att något ändå kan växa här. Förutom cancersvulster och ångest, dåra

Gatan utanför vårt hus luktar så spännande ibland! Man vill bara kapsla in doften i små flaskor och skicka hem så ni också kan få ta del av allt det härligt exotiska

Den där sopkorgen sparkade jag omkull med orden "det som inte dödar oss gör oss härligt smutsiga inuti!" Sen rullade jag omkring i avskrädet tills jag kände mig lika smutsig utvärtes som invärtes

Sådana här dagar är man extra tacksam över att söta moppemuschen på lokala restaurangen bemödat sig att dra på sig det som för honom förmodligen bara är en ovanligt trång, avlång mössa med tofs som ser ut som en död musunge. Vid något tillfälle lutade han sig så långt ner över vårt bord att jag kunde se varenda fräken på hans bruna kind. Fräkniga kineser, det är gölligt det.

tragiskt (men magiskt!)

nyss frågade A mig hur min nacke känns (har haft ont) varpå jag svarade ett väldigt trött och liksom tyst "jorå...." följt av en suck

Alltså det kändes så tragiskt!? Tänker mig en kärring som får frågan "hur är det med dig då"? och svarar "jorå.... det går väl an.... (suckar)

Ibland känns det som att jag är typ... ETT grytunderlägg tillverkat av NÄVER eller en sockerströare med lång pip från att vara en sån

chocken

Kollade bokningsbekräftelsen på min resa Bangkok-Stockholm och drabbades då av en NAKENCHOCK! Eller okej den var bara helt vanlig (svalt Garbo-yttre med diskret särade läppar, svagt rynkad panna men INOMBORDS RASADE ETT SJÄLENS KRIG) men ändå!

Överst på sidan, bredvid trevliga ”Ms Jessica Eriksson”, har man satt dit ”age: 30”. Det tog kanske 0,9 sekunder för mig att inse att jag faktiskt kommer fylla år i thailand och därmed kommer vara 30 nästa gång jag sätter foten på svensk jord. Men blabla vem bryr sig ålder är bara en siffra osv men VARFÖR har man satt ut den sådär, bredvid mitt namn? Brukar man inte skriva ut personnumret istället, dvs ”Ms Jessica Eriksson, a fabulous woman with perfect mental health, born 810112”?

Men nog med fånig åldersnoja och fram med dagens insikt: mitt stora romanprojekt "det magiska livet" måste skrivas under pseudonymen Magica de Hex. OCH! Kanske av mitt kön. Vilket i så fall skulle innebära att mitt kön kallar sig för Magica! :D

Sjukboet

Detta var helgen då alla äventyr skulle upplevas, flärden återupplivas och glammet... ja vad glam nu gör. Glammar, förmodar jag.

Istället blev det så här

Vilket gav mig en orsak att diska finfina tekannan som stått gömd och smutsig (som mitt människoförakt, ungefär) bakom en gardin och fått mögligt innehåll

Det revs kilovis med ingefära och dracks té av exklusiva sorter som vi fått i Hunan. Gåvogivaren förklarade att "detta var det finaste téet, eftersom det gjorts på de spädaste, små gröna bladen".

Här är jag vackert liten, grön och späd

Framåt söndagskvällen hade vi fräschat till oss någorlunda. Det firades med tända ljus, vitvinsglögg, skumtomtar och Gökboet. Hade aldrig sett den så jag bröt ihop på slutet. Då fick jag en skumtomte till varpå det kändes lite bättre igen. Men bara lite.

(A, efter att han sett detta inlägg: Syns det är att vi är sjuka? Man skulle kunna tro att vi bara var bakis eller.... lata!)

...och på den sjunde dagen facebookade han

Bland mina mest använda ord på Facebook återfinns TACK, KÖN, SKAM och HAT

Ska skriva en roman nu (arbetstitel: sagan om det fantastiska livet) med dessa nyckelord och it´s gonna be a BESTSELLAH

#prata om det

inlägget jag aldrig tycks bli nöjd med:

om någon missat det vill jag tipsa om #prata om det, ett fenomen som startade efter att (min idol) Johanna Koljonen twittrat om gråzonen mellan vad som är ett sexuellt övergrepp och inte, en gråzon som ofta tycks uppstå som följd av bristande kommunikation. Man vågar typ inte säga "nej men det här känns inte så bra längre, jag vill att vi slutar" eller "jo jag vet att vi hånglade på dansgolvet nyss men jag vill ändå inte ligga med dig, kan vi inte baka scones istället?". Man håller tyst och gör det man tror förväntas av en, kvinnor likväl som män. Man kanske även känner att man själv försatt sig i situationen och att det vore fel att sluta när det redan gått så långt.

Jag skulle så hemskt gärna vilja kunna säga något vettigt här och jag har redan försökt flera gånger att göra det. Men det är ju så svårt.

Och om till och med jag - som älskar att prata, analysera och reflektera om allt och inget, som är öppen när det gäller att prata sex och sånt som många anser vara "privat", som är asförbannad på destruktiva samhällsstrukturer som i förlängningen leder till att män (och en del kvinnor) inte fattar var gränsen går eller helt medvetet korsar den - ja, om även jag tycker att det är jobbigt att prata öppet om det så visar det väl hur jävla mycket #prata om det faktiskt behövs

Genom att #prata om det kan vi lyfta tabut som hänger så tungt över allt vad sexövergrepp eller gråzoner heter. Genom att #prata om det bidrar vi med vår egen historia, som tillsammans med alla andras historier visar att ingen av oss som drabbats är ensam. Att ingen av oss är en separat enhet, frånkopplad andra människors historier och öden. Genom att #prata om det och lyssna på andra så skapas ett mönster, en struktur, som i sin tur är något vi kan bekämpa. Att #prata om det är det första och viktigaste steget, kanske främst för oss själva men även som en del i skapandet av det samhälle vi vill ha och leva i.

För personliga stories och möjligheten att berätta sin egen - (anonymt), gå in på www.prataomdet.se

Knegarns rike

Så sent som 1978 fanns ingen medelklass i Kina - alla var arbetare. Sen dess har mycket hänt. Omfattande marknadsekonomiska reformer har genomförts, vilket i sin tur lett till att nya klasser kunnat uppstå. Medelklassen är på stark frammarch och har sagts vara på väg att gå om USA och Europa som dragloket i världsekonomin.

Skeptiker (sånna som jag, alltså) har kallat detta scenario för ”ett fantasifoster från penningkåta konsulter" och pekat på undersökningar som visar en helt annan verklighet. En av dessa (Access Asia, 2008) menar att mindre än 10 % av Kinas befolkning kan kallas medelklass idag, samt att utvecklingen från arbetarklassamhälle ---> medelklassamhälle går mycket långsammare än dessa konsulter vill påskina. Slutsatsen var att det kommer dröja många år innan man kan tala om Kina som ett medelklassland. ALLTSÅ: Kina = Mittens och Knegarns rike.

Många av Beijings arbetare syns på gatorna (de som inte syns arbetar på fabrik). De säljer grönsaker, kör saker på fullastade cykelflak, svetsar i nåt stålskelett som ska bli ett nytt höghus, kör taxi eller städar i offentliga byggnader. Man kan inte gå utanför dörren utan att träffa på dem:

På gatuhörnet, precis nedanför vårt hus, sitter sydamen. Jämt. Vardag som helg. En gång var hon borta, vilket givetvis behövde utredas. Hon förklarade att det varit för kallt, 10 minus och stark vind. Endast då får man stanna hemma. Sydamen kommer från en provins i sydöstra Kina.

Sydamen kan nog fixa nästan allt. Hon har spännande mackapärer och lådor med små manicklar av olika slag. Runt mackapärerna (däribland en symaskin) ligger välkända såväl som okända verktyg. För 4 yuan lagade hon dragkedjan på A:s jacka

En av sydamens mackapärer (plus ett par manicklar och en välkänd hammare)

Lite längre bort på gatan står alla frukt- och grönsaksförsäljare, från tidig morgon till sen kväll. Ja ni ser ju på handen att han är ute i kylan en del samt att han inte har tillgång till Kiehls "creme de corps". Som jag har.

Omöjligt att inte köpa kilovis med äcklig torkad sharonfrukt när någon är så charmig!

Till och med A blev helt uppsnärjd i det blå. Jag tror vi köpte ett halvt kilo som nu står och ruttnar på micron.

Grönsaksförsäljarna står strategiskt till, mitt i mellan två stora bostadskvarter där det dessutom ligger en skola. Varje morgon och kväll är denna gata full av föräldrar som hämtar eller lämnar sina barn.

Då passar de på att köpa hem lite greens till middagen också.

Green green greens

"Det existerar ingen ny enorm medelklass och den som finns konsumerar mycket mindre andel av sin inkomst än européer," säger Matthew Crabbe på Access Asia. Crabbe menar att medelklassen växer snabbt men att den inte kommer utgör mer än 15% av befolkningen 2010 (vilket iofs motsvarar mer än dubbla Tysklands befolkning).

På 90-talet infördes tre veckors semester och fria veckoslut. Well, givetvis är det bara den urbana medelklassen som får ledigt. Knegarn har tur om han eller hon får en ledig söndag.

Bredvid sydamen står ett gäng åkare och väntar på jobb. Man ser dem ofta köra genom staden med sina cyklar, fullastade med möbler sopor vattendunkar papp plast och gud vet allt.

Många av Beijings arbetare är migrant workers - det vill säga de kommer från en annan provins men bor och arbetar i Beijing för att det finns jobb här. Inkomsten skickar de hem till sina familjer. Det har beräknats att 230 miljoner kineser lämnat landsbygden för staden de senaste åren, vilket motsvarar två tredjedelar av Usas befolkning. Kina upplever just nu den största massflytten från land till stad i världshistorien.

I Hunan och Jiangxi träffade vi många barn vars föräldrar flyttat till någon stad för att tjäna pengar till familjen. Föräldrarna kom hem max två gånger om året - på månfestivalen och på det kinesiska nyåret. Lärarna vi träffade berättade att barnen till migrant workers ofta får problem i skolan. De får inte tillräckligt med hjälp hemma och är inte lika sociala som sina klasskamrater

Efter den här promenaden gick vi in och poppade popcorn och kollade på film. Har alltid tyckt att det känns märkligt att leva i en så kontrastrik värld, där fattigdom existerar parallellt med "dagens outfit", en ny tv och väskor för 20 000 spänn. Well, här blir det än mer påtagligt.