jag kan tyvärr inte svara på den frågan, min hjärna är stängd, öppnar i juni

Vi var på ö förra helgen. Det var varmt. Vi ville bada. I Hangzhou kan man inte bada eftersom stadens alla pooler inte öppnar förrän i juni. Man vet inte varför, det har bara alltid varit så. "Men det är ju 36 grader varmt...." kan man kvida, men ingen lyssnar. Juni, säger de bara, ni får vänta tills juni.

Men stranden då, den låg slät och folktom under våra fötter. Vi klädde av oss, vi närmade oss vattnet, doppade tån och rös av förväntan. Då kom kineserna, de stormade över sanden i ettriga beach buggys, bromsade in bredvid oss och skrek: BAD FÖRBJUDET!
Vi: varför?
Kineserna: HAVET ÄR STÄNGT! HAVET ÖPPNAR INTE FÖRRÄN I JUNI!
Vi: Men... Havet ligger ju här framför oss? Öppet? Och... Det är varmt? Vi vill bada?
Kineserna: JUNI JUNI JUNI JUNI!!!!

juni

Vägen hem

En gång fick jag i uppgift av mitt jobb att åka till förorten. Var, när och sådana detaljer minns jag inte men det kändes vagt som… Farsta? Ett höstens Farsta. Jag klev av en vagn och såg höghus resa sig i fjärran. Allt kändes svagt surrealistiskt, som det lätt kan göra i förorten. Människor klär sig på olika sätt, pratar låtsasspråk, köper fjordlax på extrapris. För att inte nämna granarnas suggestiva rörelser i vinden, jag minns att jag såg på dem och försökte uttolka deras hemliga budskap, stirrade hypnotiserat på löv som blåste runt i gäckande virvlar... Ja ni förstår ju. 


Jag gick på grusade vägar som ledde under gångbroar, genom skogspartier, förbi GB-glassgubbar och grå betong. Jag såg A-lagare på bänkar, jag vilade bland dem, jag frågade dem om den rätta vägen. ”Det finns ingen rätt väg att gå”, svarade en av dem och såg på mig sina sorgsna, vattnigt grå ögon. ”Det finns ingen väg som leder hem, bara vägar som leder bort”, fortsatte han. Jag tackade för hans livsinsikter och gick vidare.

Tillslut kom jag fram. Jag åkte i en trång hiss med många knappar. Jag ringde på en dörr och en gammal tant öppnade. Hennes blick och hållning signalerade stark misstänksamhet. – Hej, jag är här för att hämta en tavla som ni vill skänka till välgörenhet…?

Tanten granskade mig noggrant. – Har du någon form av id? Frågade hon tillslut. Jag visade mitt pass. Tanten godtog detta och visade mig runt i lägenheten som innehöll både uppstoppade fåglar, damtidningar från 80-talet, smulig toscakaka och tenablöjor. I köket hängde ett litet alster, lite mindre än en A4, som såg ut att vara målat i akryl. 

- Här är den, sa hon andäktigt. Visst är den fin? Tanten tog ned tavlan från väggen och sa med len, nästan kuttrande röst att hon målat den helt själv och att den garanterat skulle dra in många tusenlappar till min organisation, tio tusen minst. - Så du har fått den värderad? – Javisst! En av flickorna som hjälper mig bädda sängen på mornarna säger att mina tavlor är jättefina och säkert väldigt värdefulla. Hon säger också att jag ska slappna av och sluta oroa mig för rånarna, men den går jag INTE på! Tanten sänkte rösten och flyttade sitt ansikte alldeles för nära mitt: - De finns överallt vettu, rånarna. De vill ta mina böcker. Och mina tavlor. Som jag målat själv. Alldeles själv.

Så stoppade hon ner tavlan i en ica-kasse tillsammans med en pocketbok om numerologi. – I den här kan du hitta många spännande sanningar om världen och dig själv, förklarade hon.

Jag lämnade tanten och det som kan ha varit farsta med Ica-kassen i handen. Steg på en vagn, klev av den och steg på en annan. Gick en bit på vägen som leder hem. 

Sökes: folk att prata med

På skype:

jag: groooooan jag bara väntar på att du ska komma onliiiiine
jag: VARFÖR står det "pending" när jag skriver till dig hela tiden!?  ...för att du inte är online. Denna schletna subba behöver ta ett iq-test och förskräckas!

Istället: Kastar mig over gamla, sköra Kristofer Åström-låtar och känner mig lite som när jag var typ 20 och lite för smal, svartklädd och oförmögen att promenera i annat än converse- eller kinaskor. Dvs hungrig, ensam och undrande.

"you don't know what my heart can do, never did let me show you"

Alltsååååå får jag bli 20 igen för en kväll och stalka skiten ur pojkslyngeln??

Trevligheter

Parallellt med min resa ner/upp/framåtillbaka i vansinnet händer trevliga saker också. Som finbesök från Sverige i form av A:s bror, brors flickvän (eller sandra och hennes pojkvän som även råkade vara a:s bror) och deras lilla griskulting:

Kultingen var mest fascinerande att betrakta. Gjorde man det tillräckligt länge uppstod snart ett mönster: 1. Kultingen glad och på G

...vilket snabbt ledde till att hon omgavs av en grupp beundrande kineser. Detta inträffade iofs även när kultingen sov, grinade, bajsade eller såg väldigt människotrött ut. För kineser finns inga trötta barn eller barn med integritet, det finns bara "barn som man får peta, klappa och skrika på OCH lyfta ur vagnen och springa iväg med!??" Att de på detta foto ser ut att hålla sig på sin kant är en lögn och ingenting annat

2. Kultingen somnar

3. Mamma och pappa fikar

4. Kultingen vaknar, gråter och sedan: 

1, 2, 3 osv runt runt runt

Orsaken till att vi omgavs av så mycket vatten var att vi besökte en ö. På ön fanns ca 1000 tempel med gulklädda munkar samt mysiga gator som kantades av något som kändes som fiskebodar. Där kunde man äta ris och grönsaker eller köpa buddhistiska radband. Ett skönt avbrott mot alla enorma marmorbyggnader som kineser älskar att smälla upp på platser där det tidigare stått fina, gamla hutongkvarter eller nåt mysigt litet tempel.

Idag åkte A och finbesöket till Shanghai för att shoppa och götta sig innan de åker till sverige på tisdag. Undertecknad sitter ensam och sorglig på nåt café och känner sig trött och jävlig. Fantiserar om att någon kommer fram till mig och säger fan va snygg du är eller nåt annat bekräftande. Tillochmed "schyssta rattar" skulle funka uppiggande nu. Eller ba.... "hej?"

Ps.2

Den där medicinen jag fick, läste om den på nätet och såg att vanliga biverkningar var sånt som "självmordstankar, ångest, trötthet och aggression"

såatte håll i hatten FÖR NU KÖR VI *skrik*

Ds.

Ps.

Orsaken till varför det dröjer så länge mellan uppdateringarna är att KINA ÄR HELT JÄVLA ÅT HELVETE när det kommer till information och allt annat som gör livet värt att leva

Ds.

levande begravd

Anlände till ett Shanghai där himlen hängde mörk och hotfull över skylinen. Hade inte ätit frukost, kastade i mig kinesisk gatu-sushi under språngmarschen till läkarmottagningen. Doktor Livingstone såg ut som Christian Bale, fast ful och utmärglad, lite som i The Fighter med vissa inslag av The Machinist. Hans leende och varma handskak var dock mer Mark Whalberg i förstnämnda film. Man kände sig lugn och trygg. Han sa ja ja du lider av borrelia och ja ja allt kommer bli bra. Sen skrev han recept på massa magiska örter, klämde mig på handleden och konstaterade att min kropp är trött och svag (nehe??) men sa igen att ALLT KOMMER BLI BRA. Meeen för att vara säker ville han skicka mig till sin kollega.

Kollegan liknade inte nån och hade inga leenden eller handskak över. Jag vet inte exakt vad han sa längre, men jag vet att jag under ca 87% av tiden höll mig så hårt från att börja grina att halsen förvandlades till ett brinnande, krampsjukt inferno. Ende meningen jag fick ur mig var: kul att betala 1000 spänn för att bli förnedrad av doktor snuggles. Det sa jag till A, som satt bredvid och kände sig arg och maktlös på hela grejen. Igen.

Det har liksom gått för lång tid nu. För lång tid med för många förnedrande situationer som inte leder någonstans. Orkar inte ens skämta om det längre?

Fick med mig en burk mediciner som ska blockera nervsignaler till hjärnan. Svalde hela burken, väste blockera vansinnet blockera blockera till en förvirrad sköterska med lila foppatofflor och la mig sedan i en liten kista man förberett åt mig under receptionsdisken. Innan de stängde locket viskade jag: såhär går det, såhär går det när man fortsätter hoppas och inte vill ge upp. Man begravs levande under alla era jävla papper och halvt urdruckna kaffekoppar