Sexturism

Dagens sms-konversation: 

Jag: Hur går jobbet? 

A: Bra! Tagits på sightseeing idag, nyss tittat på ekorrar. En hel ö, full med ekorrar! 

Jag: Ekorrar? 

A: Kineserna verkar älska ekorrar

Jag: Hur känner du för ekorrar? 

Vad jag vill säga är: turism i Kina. Vilken jävla grej. Som det här exempelvis: 

SEXPARKEN i Yunnan. Här är entrén - ett par särade kvinnolår. Där gick man alltså... in. Vilket ordet "entré" redan avslöjat, men ändå. Det behövde sägas igen (eller gjorde det verkligen det)

Vad är historien bakom den här parken, varför är det en "sexpark" (GUD den mentala bilden av hur en sådan SKULLE KUNNA se ut!) finns det förankring i nån myt, verklig historia, VAD ÄR GREJEN? Ingen ville se mig i ögonen när jag ställde dessa frågor  

Vi gick uppför säkert 5000 trappsteg den dagen. Sen gick vi ner 5000 till. Men stämningen var, som ni kan se tack vare mannen längst bort, fortsatt hög

Sen skulle vi in i en grotta som väldigt mycket ut som en monstermun, eller en arg vagina, om man så vill. Fast varför skulle man vilja det? 

Och den unga kvinnan på stigen - hur kan man vara så glad när varje sekund i livet för en närmare sin undergång? Det frågar jag ofta migsjälv när jag umgås med människor

Natural corridor of sex culture. Penis and Vagina. Allvarligt talat nu hittar ni ju bara på! 

Inte ens här, vid köttets altare, kunde de sluta stretcha!!!

Det hela avslutades med synthar och färgglada spotlights i mörkret och ja, är inte DET sex då vet jag inte vad som är

Håret, livet, allt som ingår

Som ni säkert minns så skrev jag att jag skulle klippa mig. Jag känner mig här tvungen att berätta hur det gick, med tanke på att förändrade frisyrer och samtal om dessa, tillsammans med vår önskan att hoppa från en hög bro iklädd valfri höstkollektion (alla plagg samtidigt, givetvis) är det som förenar oss som människor. Eller äsch nu pratar jag sådär tokigt igen – det som förenar oss är den där malande känslan av tomhet som infinner sig exempelvis precis efter OS, julafton eller veckans omgång av ”på spåret”. Man ser sig lite vilset omkring, undviker de andras blickar samtidigt som man desperat eftertraktar deras förståelse. ”Visst vet ni hur jag känner just nu? Visst är ni lika tomma som jag?”

Hursomhelst. Det blev ingen större förändring av min frisyr. Faktum är att jag ser ut, samt känner mig, nästan exakt som innan. Detta har lett till ett slags utdraget vemod där jag om och om igen tänkt: men vad krävs då? Vad krävs för att hela min vardag ska revolutioneras? Bara genom att titta på min närmaste familj kan jag konstatera att klassiker som religion, barnafödande, skilsmässor eller köksrenoveringar inte räcker särskilt långt. Förr eller senare står man där igen, lika ensam och tom som alltid. 

Men NEJ - nu minns jag! Idag, när jag skulle betala min lunch så stod servitrisen tyst och stirrade på mig i ca 28 sekunder (vilket är en väldigt lång tid att bli stirrad på, jag hann förställa mig ett helt liv, levt i en fuktig jordkällare någonstans i Sveriges periferi. Småland exempelvis.) innan hon tillslut utbrast: YOU HAVE BEAUTIFUL HAIR

Frisyren är noterad! Jag tar tillbaka allt! Livet är UNDERBART!  

Men Gud

Alltså. Sitter på restaurang, kineserna ger mig mat, jag äter den, sen står de fyra meter bort och... skrattar åt mig?? Sen kommer en tjej fram och frågar, lite nervöst; "smakar det bra?" "Eh ja?"

"Säkert?"

Sen går hon tillbaka till kökspersonalen och... alla tittar på mig och skrattar ännu mer?! WTF?! Exakt VAD åt jag nyss??

Såg förresten på serier igår. I en av dem hade man sex på djurhudar, i en annan drog ett kompisgäng, lite på skämt sådär, till ett ställe där det dansades styrdans. Tänkte då: "sådär vill jag också vara, sådär härligt spontan, sådär duktig på rumba"

put your shoes on my face

alltid när jag lämnar kameran hemma så visar världen sig från sin bästa sida - dvs TYST och NEDSLÄCKT och endast bebodd av fluffiga, kramgoa djur som VET HUT. Eller kanske såhär:

Idag sken solen i Hangzhou. Vi gick ut bland människorna, som för en gångs skull rörde sig i långsamma, nästan behagliga rytmer. Olika typer av lövverk prasslade harmoniskt, hundar skuttade efter bollar, barn skuttade efter hundar, kinahoran skuttade... inte. På väg till en billig lunchrestaurang (stekta nudlar, plastpallar på gatan) stoppades vi av ett par söta studentflickor om bad oss titta på olika skyltar med engelska budskap och berätta om dessa fungerade språkligt eller inte. Det gjorde de inte. Det berättade vi inte. Det blir ju så mycket mer spännande så, tycker ni inte?

Och ärligt talat - vad vore Kina utan chinglish? Ett amerikanskt presidentval utan mariachis, DET är vad det vore!

...

Plats: Hangzhou, Kina
Händelse: eh... REGN

A (stirrar ut genom fönstret): - Äh men vad ska vi göra nu då?
Jag: - Du kanske ska gå och träna?
A: - Jamen det kanske jag ska?
Jag: - Ja! Ta ut dig ordentligt, kom hem som en slagen motherfuck!
A: - Ja!
Jag: - PRESSA DIG genom de sista repen!!!

A: ...

A: Ofta när jag tränar brukar jag tänka: om jag bara klarar tre stycken till så blir Jessica frisk

Fy fan vad jag grinade när han sa så

En SÅN dag

                              

 (det SKA vara snett!!) 

Gårdagens inlägg:

Ligger i A:s klaustrofobiska studentrum och lyssnar på regnet som slår ner på asfalten utanför. Den mörka himlen mullrar, koreanernas badmintonrack står sysslolösa, spanjorerna tvingas röka och spela gitarr inomhus.

A är på nåt slags socialt evenemang, sprit och burdusa engelsmän ja ni vet hur det kan vara. Jag vet att jag borde sminka mig och gå dit, men känner bara... NEJ smutsiga apor, NEJ!

Ungefär så. Samtidigt är min saknad efter just mänsklig interaktion ganska stor för tillfället, men rädslan för att något ska gå fel (att jag ska råka förolämpa/hota/ligga med/anklaga/döda någon) är än så länge större.

Ligger istället här och fantiserar om min nya fixa idé, min våta dröm, min obsession: månsträsk

Här skulle det även finnas foton på ett gammalt hus, flagat rött med vita knutar. En timrad kallkällare. Ett kök med vedspis, rum som kallas för "kammare" och "sal". Men de har försvunnit från mäklarens hemsida. Sjung vackert på skorrande strängar, sjung vackert om månsträsk ändå!

Bonusmaterial (ur "Månsträsks historia", som går att läsa i sin helhet här): Månsträsk kom till någon gång på 1700-talet och har bland annat varit hem åt Eva Stina Österlund. Såhär skriver man om henne: Eva Stina lär ha varit dotter till en vallonsmed (i vart fall var han smed). Som personlighet är denna Månsträsk-Eva byns kändis efter Kullern (en man som fick sitt smeknamn efter att ha kallat sitt dryckesdon, träkåsan, för en "Kuller".) . Någon har beskrivit Eva-Stina som "en mycket svår människa". I andra sammanhang framstår hon som en "robust, framåt och mycket stilig kvinna". Kullern däremot var känd för sina många nybyggen och sin kamp mot borgligheten i Piteå då han fann de ekonomiska kraven på nybyggare omänskliga. Den samtida prästen Petrus Laestadius var i stort sett inne i samma argumentering som Kullern."  


Ja det var på 1800-talet det. Människor var svåra och framåt på samma gång. Någon som identifierar sig (INTE JAG)? Idag är Månsträsk befolkat av ett fåtal äldre personer och framtiden är oviss. Så sorgligt! Tänk alla gamla fina byskolor, smedjor, sågverk, vitmålade missionshus och röda gårdar som bara vittrar ner i marken och försvinner. Människor som Eva Stina och Kullern, som sinade bort i en gammal kökssoffa eller på nån vårdinstitution innan jag ens var född. 


Fråga: Varför sitter jag i Kina och förkovrar mig i detta? Vad är det för fel på mig? Vad? Vätskebrist, skulle mitt ex säga. Allt var alltid vätskebristens fel. "Här, ta ett glas vatten" "Men jag är inte törstig jag har ÅNGEST!!!"