Revyn

Ligger i soffan och luftar rumpan (EJ samma sak som att fisa!). En slags kompensation för att ha stängt in den i ett par tighta jeansshorts under gårdagen. Snart ska vi gå och träna. Då blir rumpan glad. Eller, först sur, sen arg, sen glad.

Råkade nyss läsa lite om kronisk sjukdom på nätet. Kroppssvagheten får sällskap av mental utmattning. Det känns så konstig att jag alltid ska var sjuk och trött samtidigt som stefan och christer får fortsätta obehindrat 

Undrar om det finns något Björn kan göra åt allt detta. Han kanske kan le, sjunga och prata min kropp pigg igen. Klappa mig på ryggen och säga att han känner nån som känner nån som kan fixa sånt här. Kanske ge mig en roll i en slags... revy. Jag vet att jag skulle vara strålande i en revy. Redan i min vardag är jag som en utspökad, högljudd, vulgär revy. Fast en trött sådan. En akt 12 av 13. 

Min första skoldag: säger inför hela klassen att jag varit på zoo och att en åsna där försökte äta upp min tröja. Halvvägs in i berättandet inser jag att det bara hade varit en dröm, men det kan jag inte erkänna så jag fortsätter med stone face: Sen började åsnan prata med mig och vi blev bästisar. Vi gick på restaurang ihop men det var jobbigt för att åsnan kunde inte äta med kniv och gaffel. 

Till och med läraren skrattade och tadaaaa en clown var född

Fast det började ännu tidigare. Det finns foton. På alla ser det ut som att jag ska 1. äta upp fotografen (efter att jag rufsat hans/hennes hår med mina uppsträckta, kloformade händer) 2. äta upp världen 3. äta upp mig själv  

Nu har rumpan luftats färdigt. Dags att stänga in mig på toan och väsa ut mitt vansinne.

Sen gymma. 

ah livet

Fredagskväll och ofrivilligt ensam. Igen.

Doppar chokladbitar i jordnötssmör och äter

föraktar mig och mina smaklökars begär

kan. inte. hantera. all. denna. tristess


Dags att gå ut på stan och krama nybadade hundar, komma hem med rabies och otyglat vansinne! Lite som slutscenen i jurtjyrkogården, ni vet.

see ya

2 dagar till flytt

Tog en sista promenad till hutongruinerna, som nu blivit en stenåker 

Träffade en grinig mulåsna

Times are a-changing

Bye bye Beijing II

På måndag flyttar vi från Beijing till Hangzhou i södra Kina. Det ska bli skönt att slippa all smog som gör luften så förorenad att man rekommenderas att överhuvudtaget inte gå ut. Det finns nån mätare som lägger upp siffror på hur förorenad luften är på amerikanska ambassadens hemsida, där 300 och uppåt betyder "stanna hemma". I vinter har mätaren legat på runt 600 lite nu och då. För att ge något att jämföra med: I Sverige när vi tycker att luften är smutsig, typ runt Hornsgatan i Stockholm, så är siffran typ 50. 

Hej då färgglada koreaner

Hej då undulaterna

Hej då koreanska Mick Jagger

Hej då fruktförsäljarn på hörnet (Ps. de där jordgubbarna är så söta att de smakar smultron!) 

Hej då galna julhunden! Som av en händelse så sprang vi på honom igen igår, förmodligen för sista gången. It was almost as if he knew.... Det var gulligt i ca 18 sekunder, sen fick den något högst diaboliskt i blicken och gjorde ett plötsligt utfall mot mig. Titta noga - visst ser ni vansinnet brinna i de där svarta, onaturligt klotformade ögonen?

Han kan ju mycket väl ha provocerats av min "stadsvandraroutfit" - så plågsamt genomtänkt att jag får skamsköljningar när jag ser den här bilden

Brevet

Det finns ett brev som jag inte törs skicka (mailet till skivbolaget handlade om att få en adress som ingen annan kollar). Mitt hår blev fett av förskräckelse när jag skrev det. Och så känner jag svårplacerad skuld. Vaknade i morse och tänkte på den där gången när pappa precis skiljt sig för andra gången och vi åkte till Ikea tillsammans och han lät mig välja vilka möbler, planscher och krukväxter jag ville. Allt blev aprikost eller vitt (jag var 13). Jag fick till och med köpa en bild på ett typ 25-årigt par som ligger i en stor, vit säng iklädda ljusblå, slitna jeans och (hon) vit skjorta eller (han) bar överkropp fast pappa med all säkerhet tyckte den var helt förskräcklig. Jag tänker på sådant och undrar vad resten; brevet, biologin, blodet, egentligen spelar för roll

skrattet

mamma: Nej men nu tycker jag att du ska släppa det här.
jag: Jag släpper det om du säger att du är säker på att pappa är pappa!
mamma: Okej. Jag är säker!
jag: På riktigt?
mamma: Eehhhm... njaäa?

paus

mamma: Okej men så här är det.

paus

mamma: Du är adopterad. Från Vitryssland.
Jag: ...
mamma: HAHAHAHAHHAHAHAHAAAAAAAAAAAHAHHAAAAAAAAA ÅHÅHÅHÅHHÅHHAHAHHAHHAAAAAAAAAAAAHHAHAHAAAAHHHAHAAH

Jag: ...
Jag: ...
Jag: Alltså, det är inte roligt?
Mamma: Jo det är det

8 mars

Beteendeinspiration av varierande karaktär: 

                                               

...och så Rosa Parks och suffragetterna och alla kvinnor och män som arbetat eller arbetar för kvinnors rättigheter någonstans någon tid OCH OCH tjejer som vågar skratta så hårt att de spottar och/eller kissar lite samtidigt. Med flera.