Jag fick tipset att rikta kameran mot mig själv nångång. Det är svårt, särskilt om man vill att det ska se "avslappnat" och "naturligt ut". Som en lös ringmuskel alltså. Och det vill jag ju. Någon gång. Efter alla år som gris kan jag väl få vara lite Garbo, ja ni vet lite svalt blasé sådär. Snälla?
Nåväl. Det är som det är. Detta är det närmaste jag kan komma - när jag sitter och skiter. Här är jag väldigt naturlig, på väldigt många sätt. Denna bild är också en mycket bra sammanfattning av vad jag gör i Bangkok just nu. Jag har diarré, orkar aldrig klä eller sminka mig samt är alltid väldigt trött. På dagarna jobbar jag, tar lagom långa promenader och skyndar sedan hem till toa och AC igen. Läskigaste vardags-edgen hittills var när jag åkte ca 8 tunnelbanestationer bort till en trång, tryckande varm marknad, med en mage som ville tömmas både uppåt och nedåt på samma gång. Ca 9 gånger var jag nära att spy. Ca 80 % av miljöerna värderades utifrån hur kräkvänliga de var. Men det gick bra. Så fort jag gjort mitt första köp kändes allt bra, så bra.
Har förresten löpt (LÖPT!? Herregud. "Hej jag behöver en låda tampisar eftersom jag LÖPER) nya glasögon också. Jättefina, gamla armanibågar som låg och dammade i en monter. Känner mig som en vit linnekavaj på franska rivieran (som löper och skiter) i dem. ELLER som....
