Håret, livet, allt som ingår

Som ni säkert minns så skrev jag att jag skulle klippa mig. Jag känner mig här tvungen att berätta hur det gick, med tanke på att förändrade frisyrer och samtal om dessa, tillsammans med vår önskan att hoppa från en hög bro iklädd valfri höstkollektion (alla plagg samtidigt, givetvis) är det som förenar oss som människor. Eller äsch nu pratar jag sådär tokigt igen – det som förenar oss är den där malande känslan av tomhet som infinner sig exempelvis precis efter OS, julafton eller veckans omgång av ”på spåret”. Man ser sig lite vilset omkring, undviker de andras blickar samtidigt som man desperat eftertraktar deras förståelse. ”Visst vet ni hur jag känner just nu? Visst är ni lika tomma som jag?”

Hursomhelst. Det blev ingen större förändring av min frisyr. Faktum är att jag ser ut, samt känner mig, nästan exakt som innan. Detta har lett till ett slags utdraget vemod där jag om och om igen tänkt: men vad krävs då? Vad krävs för att hela min vardag ska revolutioneras? Bara genom att titta på min närmaste familj kan jag konstatera att klassiker som religion, barnafödande, skilsmässor eller köksrenoveringar inte räcker särskilt långt. Förr eller senare står man där igen, lika ensam och tom som alltid. 

Men NEJ - nu minns jag! Idag, när jag skulle betala min lunch så stod servitrisen tyst och stirrade på mig i ca 28 sekunder (vilket är en väldigt lång tid att bli stirrad på, jag hann förställa mig ett helt liv, levt i en fuktig jordkällare någonstans i Sveriges periferi. Småland exempelvis.) innan hon tillslut utbrast: YOU HAVE BEAUTIFUL HAIR

Frisyren är noterad! Jag tar tillbaka allt! Livet är UNDERBART!