Om cupcake-bashing

Herregud så mycket sköj ni har för er därhemma! Cupcake-bashing till exempel. Bara ordet är ju fantastiskt. Om jag fattat det rätt så är det hemmafrubloggandet som skapat en del jobbiga känslor som ska ventileras och mitt i allt detta är det en liten, kristyrklädd kaka som får fungera som symbol. ”Cupcakes representerar den nya tidens hemmafru”, skriver exempelvis Jenny Damberg i Fokus. Roligaste beskrivningen av bakverket kommer dock från Bangs chefredaktör som sa så här: ”

"…ska vi genuskoda en patisserie måste cupcaken vara femme-fatalen på bageriet. Den som handlar om skönhet och perfektion men som faller på horastämpeln för att den är översminkad bredvid mandelflarnets beskedliga nunneuppsyn.”

Alltså jag dör! Bara ÄLSKAR m

änniskor som kan uttrycka sig så! Horor, femme fatales och ett mandelflarn med nunneuppsyn, i samma mening. Perfekt.

Dagens hemmafrubloggare tycks uppröra eftersom de "aningslöst flirtar" med det gamla, frihetskränkande idealet som det traditionella hemmafrubegreppet innefattar. Själva är de dock sällan ”riktiga” hemmafruar, utan har karriärer men gillar att baka och pyssla när de kommit hem. De som kritiserar tycks morra åt cupcakes såväl som inredningstips, tebjudningar, kakfat och gud vet allt. Sånt som är kodat som ”kvinnligt”, för varför ska vi i 2000-talets sverige envisas med att ägna åt oss hobbies som förstärker könstillhörighet och stereotyper, istället för att uppluckra dem?

Jag har inget bra svar på det och jag kan också känna mig provocerad av att det ser ut så.

MEN: Det jag känner allra mest är en sådan enorm trötthet över att man, återigen, hackar ner på vad kvinnor gör och intresserar sig för. Som för nåt år sen (?) när alla var så upprörda över de där dyra märkesväskorna, samtidigt som (vilket en del påpekade en bit in i debatten) män i tysthet kunde fortsätta lyxkonsumera klockor, bilar och andra, ännu dyrare statusprylar.

För vad gör männen idag, medan brudarna bakar cupcakes? Vad kan vi basha dem för? Inte vet jag, för det är ingen intresserad av att prata om. Det manligt kodade surdegsbaket kanske, eller vurmen för praktiska kläder och friluftsliv där man känner sig som en skön pappa när man ror ekan över sjön eller gör upp eld. Men det är ju bara fint, eller hur?

Bakning och spetsprydd heminredning däremot, det kvinnligt kodade, det ska man skämmas för, fast alla dessa saker förmodligen är en del av samma trend där man vill återgå till något "gediget" och "äkta" efter ett par decennier av karriärshets och stress. Men bara kvinnorna bashas. Varför? Det är ju inte som att dessa kvinnor (vad jag förstått) faktiskt vill återvända till dåtidens ideal eller livsstil. Bara för att man gillar 50-talsestetik och grottat ner sig i Mad men vill man ju inte leva i en 50-talsvärld.

I högstadiet tyckte vi att det var okej att fnysa åt brudarna vars stringisar stack upp ovanför jazzbrallan och sen dess har det bara fortsatt. Idag är jag snart 30, universitetsutbildad och yrkesarbetande feminist som hatar trista könsroller och samhällsstrukturer. Men jag hatar att fnysa åt brudar och brudars intressen ännu mer.

För mer horkaksläsning:

Jenny Damberg i Fokus

Lisa Magnusson i Aftonbladet

Underbara Clara: jag är en fara för jämställdheten

Matälskaren om cupcake-bashing