Little india

Han: Hello madame, hello, HELLO MADAME HELLO
Jag: Eeeh hello?
Han: (fnissar förtjust och pekar på kameran) Photo! Take my photo! Me! Photo!
Jag: Okej! (fotar)

Han: (vinkar entusiastiskt med händerna) Now let me see!

(visar)

Han: Very good. I am a very very handsome man! (fniss fniss)

Ligger nu i sängen och funderar över hur min arbetskollega, som lånat ut sitt rum till mig och som gillar sådant som är "vitt, fräscht, flygplatsmiljöer, stål, blankt, american psycho" osv kommer reagera när han upptäcker de tre (TRE) mensfläckarna jag lämnar efter mig på hans vita bäddmaddrass. Vad säger etikettreglerna här? Ribbing- HJÄLP! Ska jag köpa en blomma, en blender i rostfritt stål, en rosa nallebjörn som säger "förlåt"? En lapp kanske! Med glada smileys och ett par väl valda ord:

"Bästa du! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag mensat på din säng (smiley). Jag hade för liten tampong, eller för mycket mens, eller så kanske du har alldeles för tunna lakan (blinkande smiley). Men låt oss nu inte ägna oss åt småaktiga personangrepp och anklagelser, utan storsint enas om att vi båda ska göra bättre ifrån oss i framtiden! (smiley smiley smiley)"

Eller så tänder jag bara eld på allt. Inklusive mig själv, givetvis.

En bra dag

Igår åkte jag flodbåt genom stan

köpte biljett av tjej som, vid på- och avstigning skrek: HURRY HURRY HURRY! , vilket kändes så skönt befriande på något vis? Inget "gå försiktigt i trapporna", "akta kanten när ni stiger av" osv, bara... KÖR förihelvette KÖR!" 

landade i ett hav av fuktiga rosor

plågsamt väldoftande jasmin 

och rullade runt i en hög gula blomster

sen begav jag mig till little india, där färgerna och kitchen bor 

där man kan drömma sig bort, lämna sig själv, lämna allt

i chinatown fick en tant världens bästa sms 

Jag köpte saker som klistermärken med ganesha som motiv och klänningar med batik. När jag skulle ta båten hem igen var jag sådär virrig igen; såg mig upprepade gånger över axeln, blinkade nyvaket med ögonen, snubblade, pratade i gåtor osv. Allt det där som gör att lite äldre mäns hjärtan börjar skava och de drabbas av en närmast oemotståndlig lust att ta hand om en? Vilket får känslorna att pendla mellan skam - lättnad - skam. Skam för att jag återigen bidragit till infantiliserandet av kvinnan, lättnad för att jag slapp anstränga mig mer den dagen. Ibland känns det som en sådan lockande grej: Att aldrig behöva anstränga sig igen. 

och så middagen som satte punkt på tre dagars hetsätande. Har tuggat varje vaken sekund sen jag landade, uthungrad eller nåt (en ensam natt i Kina satt jag googlade på bilder av "banana cream pie" i ca 18 minuter, vilket kändes som att ge efter för någon djup, smutsig drift *rensa historik*) men efter den här angoori koftan var jag så mätt att jag kräktes två gånger i munnen. Första gången när skytrainet hem rullade igång från perrongen, andra gången när jag satte mig på sängen på hotellrummet. 10 minuter efter det åt jag 2 (två) bitar cheesecake och kollade på the notebook, till vilken jag storgrät tre gånger. 

All in all - en bra dag. 

Smile with your liver

För nästan två dygn sedan tog landningshjulen i marken på Bangkoks flygplats. För nästan två dygn sedan började jag le med hela kroppen igen, till och med levern. Levern ler! Levern lever! Hela jag lever. Ja, jag är trött, ja jag är fortfarande sjuk, men hur mycket av det känner man egentligen när man suger i sig en nygjord frukshake? När tanterna i gatustånden skrattar högt och öppet åt språkliga missförstånd och sedan skriker "beautiful" efter en på gatan? Hur mycket depression ryms i en pad thai? I en fotmassage? I en gatumiljö som exploderar i färg, rörelse, liv?

Nåja. Jag kan nog, tro mig jag kan. Men jag tänker inte. Vara. Deppig. Inte här. Inte nu. Här och tänker jag äta, svettas och andas. Andas med munnen, le med kroppen, le le le. Ända in i levern.

...och bli väldigt, väldigt fet *plockar ostsmulor från lakanet*

Godnatt

meanwhile in china...

...så har TACOS uppgraderats från "svennens fredagsmys" till "fin midsommarmiddag"

Det var på tiden tycker jag 

<3 tacos 4ever <3 

SILLTÅRTA!

Det är midsommar och jag önskar mig regn i Hangzhou. Regnar det inte är det ca 43 grader varmt i döds-suggans dal (sic!) och jag STÅR.INTE.UT. Värst är det vid övergångsställen, alla dessa varma, illaluktande människ... BILAR! Behovet av hygien har aldrig varit så stort och jag är så trött på hygien! Varför kan jag inte bara få vara ren och fräsch, helt utan ansträngning? Varför kan jag inte få vara ifred och bara leva mitt liv, helt utan ansträngning? Det frågar jag mig själv allt oftare ju äldre jag blir.

Sanningen är att jag kan inte ens köpa en tågbiljett utan att själsligt gå under. Häromkvällen exempelvis, då vi skulle hem från Shanghai. Det visade sig att man övergett det där med biljettautomater (liknande de som finns på perronger i sverige) och istället övergått till ett nytt, revolutionerande system: biljettförsäljning i luckor. Det tog 300 år att ens komma fram till luckan, där det snabbt visade sig att vi, på grund av nya vansinniga regler inte hade rätt till en tågbiljett hem. Vad som hände inom mig då:

Ni vet hur det känns när man dyker från en brygga eller motsvarande, ner i ett svart vatten, och omvärldens ljud och viskningar liksom bara suddas ut? I ett förtrollat ögonblick finns bara du, du och det allomslutande mörkret. Du är viktlös, du flyger, du svävar ner ner i svärtan och känner hur något lossnar inom dig, en liten vinge vecklas ut, en glaciär går itu, du fortsätter simma neråt fast du borde vända och ta dig mot ytan.

Där nere befann jag mig alltså under de följande sju minuterna, en tidsperiod under vilken jag 1. bankade, hårt och aggressivt, på plexiglaset med knutna nävar 2. uppgav ett, varken tillbakahållet eller kvävt, skrik. 3. Pekade finger med BÅDA HÄNDERNA SAMTIDIGT 5. stirrade stirrade stirrade som om allt mörker som fanns i min blick skulle kunna sätta eld på biljettförsäljaren eller mig själv eller... VÄRLDEN. 

Inget av detta hjälpte

Efter detta var både jag och A darriga av adrenalin och lite skrämda av vad jag skulle kunna tänkas vara kapabel till - våld kändes inte på något vis otänkbart.  Lyckligtvis hittade vi en annan lucka där kön var kortare och där människan bakom glaset, utan att yttra ett ord, gav oss biljetterna hem.

Väl hemma slängde jag häxmedicinerna, de där med "aggressivitet" som vanlig biverkning, men jag vet inte... det kanske passade mig? Såhär: Dagens outfit= jeansshorts, linne och fullt utblommad galenskap!

Men hursomhelst, det jag försöker säga är: Värmen. Herregud värmen.

så går ännu en dag av våra liv och kommer aldrig mera åter

A: Vi kan aldrig gifta oss. Eller iallafall aldrig ha bröllop. Det går inte med din... ja, men din... (suckar och väser:) din släkt!

Jag: Har du slutat använda deoderant? Du luktar alltid svett numera.

A: Alla dina vilda småkusiner! De skulle rusa in i kamouflagedräkter och gevär och... skjuta på folk. För sent skulle man upptäcka att det INTE var leksaksgevär!

Jag: Jag tycker inte det är okej att du slutar använda deo bara sådär. I ett såhär litet studentrum. Trångt  OCH svettigt?! (kniper ihop ögonen, hårt, hårt) Alltså jag STÅR INTE UT!

A: Va? Ääääh lägg av, jag använder VISST deo! Hur kan du tjata om svett när jag ligger här och praktiskt taget friar till dig?

Jag: Vaddå friar, du sa ju nyss att vi INTE kan gifta oss på grund av mina kusiner?!

A: JAMEN JAG SA JU ”PRAKTISKT TAGET” 

...

A: Okej jag har slutat använda deo. Jag har inte haft det på flera veckor nu, haha! 

MITT SMUTSIGA BLOD

Låg och deppade (fosterställning i sängen, godis i munnen, tankar i stil med "det finns BURHÖNS med sexigare tillvaro") när jag plötsligt fick infallet att läsa ett av mina egna gamla blogginlägg. Då blev jag glad:

"Pappa, alltså den jag vuxit upp med, är i stan. Har seriösa planer på att noppa åt mig ett hårstrå till DNA-test när vi möts, men vet inte riktigt hur detta ska gå till. Tips, någon? Har inte kommit längre än att plötsligt, i en hej-kram, lugga till och sen ba ”äh jag ville bara ha ett till min… min… samling…? Min hårsamling. Min samling av hår. Andra människors hår. Min samling av andra människors hår som jag tar fram på kvällarna och stryker långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet men vackert och unikt djur." 

Ser ni? Jag var glad och liksom... lagom eller ska vi säga... konstruktivt vansinnig en gång. Alltså kan jag bli det igen.  

Men ni anar inte hur långt borta det känns just nu. Eller i alla fall inte dem av er som ansåg att påklädningen i morse var en ganska odramatisk händelse, som inte krävde allt ni hade i såväl fysisk som mental styrka. Tänk er att dessutom behöva laga frukost efter det! *SKRIK* 

Jag ba... "Hallååååå Guuuud det här är inte rooooligt läääängre..." 

(paus) 

"MAMMA SÄG ÅT GUD ATT SLUTA!" 

*tystnad*

*tystnad*

*tystnad*  

Men lite goda nyheter på det: Jag ska hem i juli. Jag ska bada i en norrländsk skogssjö och jag ska äta flera kilo ost. Jag ska bli jävligt fet och jävligt älskvärd och sen ska jag skriva en bok om alltihop. Och börja samla på hår. Andra människors hår. Andra människors hår som jag kommer ta fram på kvällarna och stryka långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet, men mycket vackert och unikt djur 

And I shall call it schmagina