BANZAI!

JA! Nu är det 2011 och jag måste fråga: le french - VARFÖR röker de precis hela tiden?? Jag luktar (samt ser ut som, men det är inte deras fel) en dammig papegoja som fastnat i en lägenhetsbrand och sedan klämt sig ut genom nåt slags trångt.. stuprör!

Men! Tack gud att vi i alla fall hade en riktig engelsman med plufstigt, rödskimrande ansikte osv som kunde sjunga hela nyårslåten, alltså "auld lang syne" eller nåt sånt. Vi stod armkrok - alla 30 pers och... gungade. Sektlikt.

Det kändes som att vi imiterade något som skulle kunna kallas för gemytligt. Eller VAR det det?? På riktigt alltsÅ? Herregud!

en amerikansk tjej envisades med att visa upp foton på sin hunds mage och peka på dess kön, skrek – VAGINA VAGINA Gud det tog aldrig slut

Och ja - champagne whiskey och grannar som ringer polisen (SLUTA MED DET ni stör oss i vår fest!) och en julgran som blinkade epileptiskt

Amerikanska tjejen på väg till taxin som skulle transportera sällskapet till festdistriktet- tror hon fick ett bitterhets-sammanbrott: ….and the children in my class were like ”happy new yeears day ” and I was like ”no you little fuckers this is not new years days this is new years EVE!!! And then they were like ”what days is it today” and then I had a meltown, like, ”it´s Friday fuckface or what day is it in YOUR head?? Ah fuck gt out of my face!”

Sen dog jag med pistagenötter mellan tänderna

Men ändå – ni som läser (min bror, min pojkvän och kanske... 1,5 kompis) : Gott nytt 2011, nu kommer allt att bli bra. Så jävla jävla bra!!! AH

Ps under tiden jag skrivt detta har jag lyssnat på nåt slags ambiant -plinkplonk-dreamy-flummy-shit , känner mig helt galen nu Ds

Hejdå 2010

Ikväll ska jag:

Jamen å så kanske ett par öl på det

(Ps. om ni inte sett den här redan så gör det för guds skull. Man fucking transcenderar. Och Tchaikovsky har så självklart gjort världens bästa låt)

Nudlar och minusgrader

Det är kallt i Beijing. Inte lika kallt som i norra Sverige eller Mongoliet, men ändå. Tillräckligt kallt för att det ska kännas som ett härligt vardagsvansinne att äta lunch på ett så kallat "hak", som saknar sådant som dörr och uppvärmning

Nudlarna görs för hand genom att man drar och drar och viker och drar lite till. Kanske tvinnar man lite också. Ja ni förstår.

?

Nudlar tycks vara fullkomligt oförenligt med fint bordsskick. Lite som tacos eller baguetter med räksalladsfyllning. Åh! En gång, när jag var typ 16 hade jag en första dejt på fik där jag försökte äta räkfylld baguette, det tog mig 69 minuter och kostade 1,8 liter i kallsvett. Numera bekymras jag inte av sådant eftersom jag i dagsläget är mer gris än människa

Vid lunch är detta hak fullt av snorande, harklande knegare som sörplar femkronorsnudlar

!

Innan vi gick mötte vi ägarn, som avfyrade ett av sina skälmska leenden och frågade "smakar det bra?" Ja Herr Nudel, det gör det.

"Dörr"öppningen

Nudelhakets klientel står utanför och pratar väder, cykeldäck och spännband. Kanske. Kanske pratar om de om något helt annat. Vad vet man egentligen här i världen.

Förskräckelse, hat och snö

Alldeles nyss, när jag sträckte på mig i liggande position med hakan tryckt mot bröstkorgen, fick jag till ett ljud som var så utomjordiskt bisarrt att jag skrämde mig själv på riktigt. Kommer inte våga se mig själv i spegeln på flera dagar nu

Helt annan grej: tidigare idag, när jag ”levde runt i lägenheten" (tex stirrade intensivt och hatiskt på ett par tights och med tankens onda kraft försökte få dem att komma till mig och själva dra sig över mina ben så att jag skulle slippa delta aktivt i den förhatliga, konformistiska ritual som PÅKLÄDNINGEN innebär) så hörde jag hur människor skrek utanför. Det lät väldigt glatt och livsbejakande. Genast släppte jag tightsen med blicken och svängde runt mot fönstret (tänk rovdjur som fått vittring), stegade aggressivt fram och gjorde mig redo att skrika tillbaka när jag såg orsaken till glädjeyttringarna: Det snöar! Beijings första snö hösten 2010. Jag skuttade fjäderlätt fram till tightsen (JOHO!), drog på dem, gnolade på nån urgullig liten melodi och gjorde mig redo för dagen.

(snö)

(Meeeen det där med snö är väl old news för er vid det här laget, ni spenderade ju julen i en igloo utanför kungens kurva efter att tåget fastnat i en snölykta men HÄR anses det faktiskt vara härligt exotiskt!)

(Nu berättade A att när Miguel såg att det snöade så rusade han framtill fönstret i klassrummet och skrek, sjöng, viftade med armarna och studsade runt i ca 6 minuter. Det kanske inte låter som lång tid men det är det. Väldigt, väldigt lång tid)

insikt 195643:

Dörren slits upp, A ser mig sitta där, fryser till och utbrister sedan med äkta förskräckelse i rösten: men vad i helvette är det som PÅGÅR HÄR?!

Måste börja låsa om mig på toaletten

Låtom oss bedja

Häromdagen skrattade jag ljudligt (dvs grislikt) åt att en kompis pälsmössa kallades "björnfitta" på facebook. Känslan påminde om lycka. Men så överfölls jag plötsligt av en inre osäkerhet som sa att alla andra säkert redan hört det skämtet förut, att alla andra visste att pälsmössor kallas för björnfittor och att om jag försökte berätta detta som ett eget skämt så skulle de skaka på huvudet och sucka. Förstår ni hur jag menar? FÖRSTÅR NI?

Suck

Sådana dagar är ensamheten inte så mycket något konkret fysiskt som den är något upplevt psykiskt. Och det är ju mycket värre!

Som när jag lyssnade på Strages alla "årets bästa-skivor" på spotify och bara älskade det som kallas för häx-house (Magica dansade saligt genom lägenheten!) men sen läste jag att detta var inne i september

september

(till svärmor: äsch jag skojar bara. Jag bryr mig inte, jag är en egen individ, jag är grisig och otrendig, oroa dig inte inget har ändrats. I-N-G-E-N-T-I-N-G (skrik) )

Snart är det 2011. Jag lovar att älska häxhouse flera månader efter att alla andra slutat. Eller i alla fall till nästa Knife/Fever Ray-projekt. Vad ska de hitta på härnäst månntro?! En ångestframkallande dödsmässa att döda små pälsdjur till? Låt oss knäppa händerna och hoppas.

Julafton i Beijing

Jamen då har det hänt alltså, julafton i Kina. Det gruvades en del innan men se - allt gick så bra så bra!

Vi började med att bjuda hem några av A:s gladmysiga kursare på svenskt julfika på eftermiddagen. Eftersom vi hade vinglögg blev stämningen snabbt ganska uppsluppen och gemytlig.

Vi kunde stoltsera med både knäck, glögg, pepparkakor, julmust, chokladbollar, nötter och ballerinakex

HIRO (det låter roligare om man säger det högt och hårt) från Japan blev mäkta fascinerad och skrev ned namnet på allt. Han var särskilt förtjust i knäcken (som ett tag uttalades "näck")

Men inte ett dugg impad av knullhönan

Vid något tillfälle tog Miguel, den 21åriga mammaspojken från Filippinerna, på sig ansvaret som entertainer. Han är kanske den roligaste och mest bisarra människa jag någonsin träffat. Efter att ha dansat i 5 minuter somnade han i soffan och vaknade inte förrän alla skulle gå hem.

När alla gått hem passade vi på att skypa med föräldrar och magsjuka barn

Sen åkte vi ner till Wudaokou där minst 5 miljarder kineser trängdes omkring på gatan. Julafton har tydligen plockats upp som högtid även i Asien, men då som en slags alla hjärtans dag där man ska äta västerländsk mat (McDonalds eller Kentucky fried chicken), ta in på hotell och ligga. Jag har hört talas om sämre högtider.

Sen tog vi oss till Lao Wai (utlänning), drack öl och åt middag med fantastiskt trevliga människor från bl.a. uesat som skrattade ut mig fullkomligt när jag sa saker jag "hört på film", såsom "wam bam thank you mam"

Snart tillkom fler trevliga människor som också hade en bra kväll (killen heter Yoshi och vaknade upp blåslagen i en hiss kl sex på morgonen därpå. Han minns ingenting av vad som hänt)

Ungefär när A:s omisskännliga fylleögon börjat framträda så dog battan i pocketkameran. Och det var väl lika bra det.

Hemma igen kändes det som alldeles strålande idé att leka lite med A:s julklapp: Darttavlan! Detta kan mycket väl vara en av de mest geniala presenter jag någonsin gett, delvis för att man får se såhär koolt fokuserad ut

På juldagen bjöd grannen på knytisjulbord. När det var färdigdukat kunde man plocka mat från Kina, Litauen, Spanien och Sverige

Här fick jag för första gången träffa Ron, en av A:s kursare som beskrivits som fullkomligt sinnessjuk (bland annat för att han pratar om att krossa människoskallar typ 98% av tiden). Jag uppfattade honom som trevlig och normal, vilket skrämde mig på djupet

Väl hemma igen dukade vi upp det vi lyckats skrapa ihop till ett svenskt julbord. Det kändes som en väldigt lyckad helg.