När man går på vårt golv:

SKVATTENSPRÄCKAN! SCHRATTEMKÄCKAN! HATTENFLÄCKAN! KLAFFENBLÄCKAN! PATTENSNÄCKAN! FRACKENTÄCKAN! ARSELVECKAN!

vääääääääs vattenläckan väääääääs vääääääääs

(det kommer alltså upp vatten mellan golvplankorna när man går på dem. En knegare har varit här TRE GÅNGER och fipplat mupplat och tucklat och förhoppningsvis blir det bra nu.)

MEN NU FÅR DET VÄL ÄNDÅ RÄCKA

Så jävla nedslående att börja sin arbetsdag med att läsa att en monsterorkan nu är påväg mot Haiti. Jag menar, räcker det inte nu? Apokalyptisk jordbävning, koleraepidemier, regnperioder, orkaner. Allt detta sen januari 2009. När jag bodde i landet ett par år tidigare tyckte jag att Haiti på många sätt kändes hopplöst. Det var ändå ingenting mot hur det är nu.

På grund av min överkänsliga natur (är ju kvinna, ni vet) försöker jag låta bli att tänka för mycket på det. Det är lite som att försöka låta bli att tänka på att en haj har bitit sig fast i armen. När jag blundar så ser jag dem, de som trängdes på gatorna, dansade på klubbarna, hatade sina expojkvänner, älskade Dominopizza, drömde om en fin lägenhet i New York, byggde ett hem av plåt och spånskivor, citerade 50 cent, slet för att hembyn skulle få el och rinnande vatten, gick 2 timmar för att barnet skulle få utbildning, odlade i torr jord och såg den lilla skörden förstöras av orkaner men odlade igen, längtade efter en toalett, längtade efter något att ge till sina barn, längtade efter och arbetade för en bättre framtid.

Jag har aldrig sett människor arbeta och hoppas så hårt som människorna i Haiti.

....

Jag tycker det är Belgiens tur att få lite olycka nu, tycker inte ni? Efter "episoden" i Kongo måste de ha ett av världens sämsta karman.

Smutsen smutsen smutsen och Heilongjiang

Det är måndag och en vattenläcka har förstört hela lägenheten. Duschen är trasig. Mitt hår är smutsigt. Inte lika smutsigt som tankarna och själen men ändå. Det luktar bränd olja och ångest. Jag har sagt det förr men IDAG ÄR DET SANT: Inte ens högerhanden vill knulla mig nu.

Men nu tycker jag att kinas lilla hora ska fokusera på något annat! Resan till Heilongjiang tillexempel.

Dagarna inleddes med glada kinesbarn som firade min underbara ankomst (SANT!)

Ju fler desto bättre, som jag brukar säga (när jag slagit huvudet och FÖRLORAT MIG SJÄLV). I Kina är det oftast "fler" som gäller.

Jag var glad eftersom jag var snygg och för att jag hade fast avföring. OCH för att jag äntligen fått ett eget marschband (syns till vänster i bilden).

På skolorna fick jag många nya vänner. Vi gillar att äta, prata i höga ljudnivåer och leka kommunistfoto tillsammans. Ibland klär vi av oss nakna, sjunger politiska kampsånger och marscherar mot solnedgången tillsammans. Hand i hand.

Barnen gillade mig, på samma sätt som svenska treåringar gillar/fruktar/älskar/hatar jultomten

Min närvaro hindrade dem dock inte från att vara finfina elever

Omgivningarna var exotiska på det där speciella u-landssättet och luktade så spännande!

Vart jag än gick hade jag ett entourage på minst 15 personer. Det kändes tryggt, som när man ligger i livmodern eller står på rätt sida av hockeyläktarn ungefär. Ps. HATA DJURGÅRDEN Ds.

Efter jobbet åt vi överdådiga middagar som tömt norra kinas matförråd. Det var fult att inte ta mer mat när de erbjöd. Extra trevligt när det serverades lamminälvor. Här serverades det dock grillspett och grönsaker som tillagades i wokpannor I bordet! Lajki lajki!

Det var även viktigt att skåla och dricka tillsammans. Varje skål föregick av ett kortare tal till personen/personerna man skålade med, där man intygade varandras förträfflighet. I slutet av varje middag förväntades jag ställa mig upp och prisa alla i rummet och sen svepa ett glas sprit. Jag har aldrig varit bra på att emotstå människors förväntningar.

You look awful, sa kinesen uppriktigt efter att han tagit detta foto. Själv är jag sxtra nöjd med kroppsformen som tröjan (...) gett mig - små hängpattar och kulmage. Madame Mim!

Tillbaka på hotellrummet (nytt varje kväll) tog jag en dusch och gick till sängs med Buffy och Angel. (ROOOAARRR!)

Om det fanns internet (vilket det typ aldrig gjorde) passade jag på att skajpa. A har lärt sig vad som gör mig glad.

Parantes

(fiser så jävla äckligt när jag ätit jordnötssmör)

Såhär borde alla få inleda sin arbetsdag, åtminstone en gång i livet

Besök vid skola, Heilongjiangprovinsen. Å jo, de syns inte i bild, men det står ett marschband längst bort till höger och ackompanjerar min ankomst med någon trevligt pampig melodi. Mycket trummor och blås, det gillar vi.

Hemma!

Solen sken. Taxichauffören släppte av mig på rätt plats. Lägenheten var uppvärmd och städad. A gick med på att jag får ligga med en afrikan, en asiat och en tjej innan jag dör (annars har man inte LEVT! hävdade jag). Vi åt pizzabuffé på kvartersrestaurangen och jag mös åt att kunna säga precis vad jag vill utan att någon fattar. Ord som förekom under middagen: knulla, röv, klitta, sodomera, pizza, ångest, fan.

Har 5 miljarder foton och en film från Heilongjiang, visar i morrn!

Ps. Allt gick gick givetvis fantastiskt bra. OCH - jag var snygg typ hela tiden!

Bloggpaus!

Redan? Lata hora! Nej, jag ska faktiskt jobba. På landsbygden. Längst uppe i norraste kallaste Kina (YES). Då blirre khakivästen å snörkängorna å intervjublocket å slarviga hårtofsen. Provinsen heter Heilongjiang och är känt för bland annat isskulpturer och en nationalpark som ser ut som en öken. Dit vill de för övrigt ta mig klockan 7.30 en morgon, sådär innan arbetsdagen.

Nationalpark

Å jo: Allt kommer givetvis att gå fantastiskt bra. Tillbaka på fredag!