dag 11 eller 57: såg nästan himlen

(soundtracket är en stilla jazzskiva)

10 dagar med smog

Hon hade förberetts i dagar

För ett enda ögonblick

Lärt sig en passande mening 

                                

Och allt gick bra, allt gick som planerat

Men efteråt? Hur hanterar man tomheten? 

Vart tar egentligen alla förbrukade känslor vägen?

Ett hundliv

Här sitter hon varje dag. Blickar ut över sitt raserade Pompeji, sitt nedbrunna London

I garderoben hänger otaliga outfits i olika färger och former. Solhattar, dansklänningar, swingbyxor och den där lilla shortsdressen som han tyckte så mycket om. Så många minnen, så många möjligheter

Så många olika sinnesstämningar att anta, så många alternativa personligheter att förvandlas till

Men vad spelar allt detta för roll. När melankolin väl fattat sitt grepp.

In i dimman

Smog i Beijing. Igen. På min lista över saker som potentiellt kan göra mig deprimerad, en förteckning som hittills innehållit sådant som dålig kommatering, vissna tulpaner, fästingar, ostimulerande konversationer och trasiga, ensamma gosedjur, har jag nu även lagt till ”smog”. Fy! Denna gråtunga, illaluktande filt av rök och dimma gör mig både uttråkad, sinnesslö och fullkomligt blasé. Och än värre: det gamla talesättet ”det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”, en devis som likt polstjärnan brukade skänka trygghet och vägledning under osäkra väderförhållanden, lämnar mig nu endast ensam, vilse och förvirrad. För det finns ingen outfit som räddar när rökdimman slår till, nio dagar i rad. Inte en hög klack, inte en liten bit spetstyg eller ens något rosigt och mjukt man kan lägga runt halsen. Det enda logiska blir en stor munkkåpa i nåt tungt filttyg, ett besök till en park med sjö och där glida fram över vattnet med gregorianska körer i hörlurarna. Plocka upp folk och köra dem till dödsriket. Känna sig… trolsk

Griseriet

Jag bor långt borta. Ibland längtar jag hem. Eller, rättare sagt: Jag längtar inte hem, jag längtar efter folk. Vilket egentligen kanske är exakt samma sak. Som nu. Jag har börjat ta spännande mediciner och mår lite som en gravid, magsjuk sugga. Vill bara rulla runt runt och spy ner hela världen men det får jag inte. Jag måste stå upprätt, lukta gott och vara trevlig. För så är det. Så är det att vara människa.

Ack ja!

Om ni någonsin varit i en situation där ni försöker övertyga er sambo om att ni VISST måste släpa med er ett 20 kilo tungt duntäcke ca 200 mil till en stad där det kommer vara 40 grader varmt under hela er vistelse där, eftersom det (täcket) har så söta små rosa rosor, ja då förstår ni vilket fullkomligt helvete jag genomlider just nu! Visst, man kan ju undra varför jag envisas med att söka evigheten i det osynligas eteriska rymder, och vad ska jag svara på det? Jag säger bara rosor, kära vänner rosor! och hoppas att det räcker så.

vad jag fick på min 30årsdag

en stjärtdans

en tvål

en tårtbit

en manikyr+pedikyr

Hemma sverige blev det ett par saker till, tillexempel en julskinka som jag bar omkring på i min handväska mellan våra olika tillfälliga boenden. Mitt virkade glasögonfodral luktar fortfarande DÖD GRIS. Men det är en annan historia.

Den långa vägen hit

Jag har aldrig varit flygrädd, vilket är väldigt bra när man står inför scenariot att spendera 8-15 timmar några tusen meter ovanför marken i vad som närmast kan kallas för en flygande cigarr (Kapten Haddock!).

Däremot så är jag ibland bilrädd. Och med "ibland" menar jag "när min biologiska mamma kör". Att skjutsas till Arlanda av den yra kvinnan i hennes lilla blå opel skulle mycket väl kunna beskrivas som en mörk vistelse i Ingemar Bergmans dödsångesthelvete (DRAMA!). Först och främst: Det snöade. Och blåste. Och: hon var full. Eller nej, det var hon inte men eftersom hon är som jag så är hennes nyktra beteende liksom onyktert ändå, dvs grisigt, vingligt, gränslöst osv. Eller så här:

Mamma (efter ca 15 minuters körande): Nej men vänta, hjälp oj! Är vi på E4an nu? Mot stockholm? Vi har väl inte råkat vända eller så?

Jag: Va? Vet du inte om vi är på väg till arlanda eller inte? Var är vi annars på väg? BJÖRKLINGE? Jag vill inte till Björklinge, jag ska till Beijing!

Mamma: Nej men lugn bara lugn, vi är nog på väg till Arlanda.

Jag: Nog..?

Mamma: Ja, det känns så.

Mamma: Usch jag kan känna mig så overklig när jag kör i snöoväder!

Jag: Nu gör du mig nervös. Kan du inte känna dig lite verklig tills vi kommer till Arlanda i alla fall?

Mamma: Okej.

Mamma: Men ligger Arlanda verkligen åt det hållet?

Jag: alltså... vägskylten säger att du ska svänga så ja, det gör det nog

Mamma: Men det känns så fel! Jag vill inte svänga dit.

Jag: Näe men... skylten säger ju... jag tror inte vi har något val?

Mamma: Nä men ändå... det känns liksom inte rätt!

Sen fick jag sitta på flyget i 8-15 timmar och oroa mig över huruvida hon hittat hem igen.

Birds

Jag försöker förstå. Jag försöker verkligen. Men jag kan inte. Det är lite som nynazister, mimare eller kvinnor som brevväxlar med inspärrade massmördare, man ba "förlåt, jag fick inte det mailet jag har INTE BLIVIT INFORMERAD!"

På gymmet hör ingen mig skrika

Duschrummets sakrala ljus. Här kan man sitta i stillhet och känna det svala, släta kaklet under sina varma handflator. Lyssna till det sporadiska droppandet från ett silverblankt duschmunstycke. Långsamt lyfta in sin hand i det mjukt flödande ljuset och se hudens tunnhet, de blå ådrornas bräcklighet. Eller bara... fisa lite i sin heliga ensamhet

Happy new year

Hejdå kinesiska nyåret du var mig en fet jävla bitch att handskas med!

Typ såhär såg det ut: På alla gator, utanför affärer pubar och restauranger, mellan bostadshus, på trottoarerna stod grupper med fnissande pojkar i åldrarna 5-65 år och sköt raketer. Eller smällde av smatterband som får svenska motsvarigheten att likna.... ja nåt litet meningslöst fjant. Som Tobias Billström ungefär. Kvinnor sågs mest småpringa gatorna fram med händerna tryckta över öronen.

Ett tag gick vi runt på gatorna och insöp de spännande kulturyttringarna, log och kände oss spännande, internationella, kulturella och allt det där men efter att nästan ha trampat på ett par enorma smällare och fått kroniska pip i öronen återuppväcktes det latenta, slumrande hatet. Gick därefter omkring med impulsen att väsa åt folk eller kanske, i sympati med stadens alla hundar, bita någon i armen. Köpte souvenirer istället

Som små kaniner. För nu är det kaninens år i Kina.

Kinesiska nyåret började 3 februari och varade i typ två veckor. Under denna tid var sjukhusen överfulla och luften var tjock av spännande tungmetaller. Men maten var god och trafiken stillsam!

pics or it didn't happen!

Of course it happened

Lite musik på det:

Och så en bild på min självdistans:

Ja ni fattar

Hej!

I Sverige orkade jag aldrig blogga. Det fanns ju så många människor att krama, apotek att länsa. Gud vad jag älskar apoteket. Ska kanske jobba där någon dag, få gå runt i vit rock och känna mig "medicinsk", som en dermatolog, läkare och hokuspokus-tant på samma gång. Nu är vi i Kina igen och här finns det både mer tid och blogglusta. Tror jag? Det kan ju bli så att det så kallade "livet" kommer emellan. Usch. Ska aldrig mer skratta "gott".

Däremot har jag börjat träna. Eller kan man säga så efter bara två gånger? Jag har besökt ett gym och nyttjat dess utrustning. Gymlokalen ligger precis bredvid vår lägenhet och är i princip helt tom på dagarna. Och mörk. Och tyst. Och svinkall. Jag står på min blinkande, obegripliga "step master" och låtsas att jag är ensam på en enorm rymdstation, inkapslad och isolerad långt borta från all bekant verklighet. Längs med väggarna står en mängd stora krukväxter som sakta håller på att vissna. Jag förstår inte varför ingen vattnar dem. Hur man kan se på när något sakta dör? Som det där Kalle Anka-avsnittet, där Pluto hålls under vattnet av en elak bläckfisk. Vid någon punkt slutar Pluto kämpa emot, krafterna har tagit slut och han orkar helt enkelt inte mer. Jag var typ 8 när jag såg detta och jag kan inte glömma det. Resignationen. Hur det ser ut när någon ger upp.

Men on a happier note: vi har hittat second hand-butiker i Beijing och jag har köpt en schaman-hippie-indian-jacka med massa långa fransar. Går omkring med den hemma och sveper med armarna i vida, vida cirklar till tonerna av Fever Ray och häxhouse och tänker magica magica magica

befall mig jag lyssnar

fetto

Ännu en toaupplevelse:

Vaknar i min mammas tomma, tysta hus. Raglar rufsig och smutsig till toan, sprayar ner mig i hennes söta blomparfym, sätter mig på toan och skiter. A.k.a träskglamour.

vuxna kvinnor umgås

Jag (från toan): FRIDA! Jag har blivit inkontinent!
Haggan: Va? neee, vaddå?
Jag: Jag har kissat på mig!
Haggan: VA? Haha nä men är det inte bara fittsaft?
Jag: NEJ det är kiss!
Haggan: Mycket?
Jag: Nej lite, men det är kiss! Och jag kände aldrig att det kom, jag var kissnödig men jag höll mig ju men nu har jag kissat på mig. Alltså allvarligt, nu orkar jag inte mer. Det här var spiken i kistan. Nu orkar jag inte leva mer.

Behovet

Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att jag verkligen behöver ett par paljettrosor. Att alla behöver ett par paljettrosor. Din morsa behöver ett par paljettrosor, din hund, din tandläkare, din ångest, din gravida barndomsvän. Men framförallt så behöver din vagina ett par paljettrosor. Tänk efter så känner du hur glad den blir vid tanken. Riktigt riktigt glad, faktiskt.

Ps. på torsdag går planet till Kina. MIN plan är att spendera mindre tid i liten lägenhet i storstadens periferi och mer tid som färgglad stjärt i Bangkok. Som en babian, ungefär.

feedback

vän 1: - Du borde skriva mer snusk!

vän 2: - Jaaaa mer snusk!

vän 1: - I början var det kul, sen har det förlorat stinget. Statistik och sånt. Nej, mer snusk.

jag: - ...och ångest? Snuskig ångest!

vän 1: - Ja... kanske lite ångest. Men framförallt mer snusk!

Ok?

lördag, så är det bara

sitter på fest

har ätit 300 kilo ost och nypt i folks stjärtar

återkommande tanke: ser fram emot att bli en gammal schleten ruggugglig HAGGA

Gränser

jag har tänkt på saker senaste dagarna, att jag måste börja sätta gränser för mig själv till exempel. Ja herregud, gränser behövs. Gränser, vett och förstånd. Men sen är det som att dessa ord får hjärnan att hänga sig själv och allt inom mig revolterar och jag måste hoppa jämfota och skrika och kröka fingrarna till klor och jaga mig själv genom huset. Sen åkallar jag lugnet och sätter mig, lätt svettig, vid köksbordet och läser morgontidningen. Blir lite klädsamt upprörd över nåt som har med Egypten att göra, känner mig vuxen och förståndig.

Samt inkapslad

Sen tänker jag att jag nog måste vara ovettig och gränslös i Bangkok. Och jobba som engelskalärare i Kambodja. För det här, vad det än är som pågår i Sverige med klimat, dagstidningsdebatter, busstidtabeller, Tobias Billström, försäkringskassan, stockholmsmode, sushi, systembolaget, SJ och "halv åtta hos mig", det bara orkar jag inte